Venezuelas fackföreningar kan delas in i två läger: regeringsvänliga och oppositionella. Domen mot Rubén González – 7,5 års fängelse för deltagande i en strejk inom den statliga industrin – har dock mötts av unisona fördömanden.
De två största fackliga organisationerna innan president Hugo Chávez tid, Confederación de Trabajadores de Venezuela, CTV, och Codesa var av tradition intimt allierade med det gamla politiska styret i landet. De har tappat mycket medlemmar på senare tid men är alltjämt hängivna motståndare till den nuvarande regeringen. För att finna en motvikt mot det kompakta motståndet som fanns inom de befintliga facken var Chávez när han blev president angelägen om att omedelbart stödja en ny fackföreningsrörelse. Resultatet stavas Unión Nacional de Trabajadores de Venezuela, UNT, en i dag mycket splittrad federation som består av flera olika vänsterfraktioner som förenas i stödet för president Chávez.
Bortsett från fördömandet av domen i fallet Rubén González så finns det inte mycket som förenar de två fackliga blocken. Fackföreningar med oppositionssympatier hävdar att arbetarnas rättigheter är utsatta för en utstuderad och systematisk attack från den nuvarande regeringen, och att fallet González är en utmärkt illustration av detta.
– Det finns ett hot från regeringen mot arbetare och fackföreningar, och den förföljer fackföreningsaktiva. Jag har exempelvis tolv arbetskamrater som nyligen förlorat sina arbeten på grund av sitt fackliga engagemang, genom godtyckliga, administrativa beslut. Staten är också den i särklass största arbetsgivaren i landet men har en otroligt ignorant attityd mot fackföreningarna beträffande förhandlingar, säger advokaten Luis Galvis, ledare för fackföreningen SUONTRAJ.
Enligt de Chávezlojala fackföreningarna ska fallet Rubén González i stället ses som isolerad, om än mycket beklaglig händelse, som på intet sätt speglar de verkliga förhållandena rörande fackliga rättigheter i Venezuela. Tvärtom hävdas att friheten för fackföreningar i realiteten aldrig varit större än i dag, och den motsatta uppfattningen avfärdas som historielös oppositionell propaganda.
– De hävdar att strejkrätten är satt ur spel, trots att strejkas mer i dag än tidigare, vilket i sig är en produkt av en större frihet. I dag vågar människor gå ut på gator och torg för att säga sin mening utan att riskera livet, så var det inte förr, säger Rubén González, namne till den nyligen dömde, och facklig företrädare för arbetarna på Pepsi Cola i huvudstaden Caracas.
Men han betonar också att han inte vill romantisera den rådande situationen.
– Det finns många problem i den fackliga kampen även i dag och regeringen är absolut inte felfri. Men en mer nyanserad debatt hämmas av att diskussionen i dag är så osaklig. Jag har själv fått sparken två gånger för att ha anordnat strejker och det var innan Chávez blev president, säger Rubén González.
Enligt lagen betraktar staten varje strejk som inkräktar på grundläggande social service som olaglig, och staten har kritiserats av människorättsorganisationer för att tolka lagen så vidsträckt att snart nog varje strejk anses störa den grundläggande samhällsservicen.
Francisco Iturraspe, professor i arbetsrätt på Centraluniversitet i Caracas, håller dock inte med om den problembeskrivningen.
– Regeringen har inte i någon nämnvärd utsträckning infört nya lagar för att försvåra möjligheten att ta till strejk som stridsåtgärd eller på annat sätt förändrat befintlig lagstiftning inom detta område. Problemet är snarare att de regler som sedan länge finns i praktiken sällan efterlevs, att det råder ett konstant kaosartat tillstånd på arbetsmarknaden.
Dessutom gjorde den globala ekonomiska krisens intåg för ett par år sedan, tillsammans med fallande oljeintäkter, att staten tvingades reducera sina utgifter, vilket i sin tur gjorde det svårare för den att leva upp till sina åtaganden enligt rådande kollektivavtal. Många strejker bröt därför ut och tonfallet från centralt håll var ofta bryskt.
– Ett exempel är när det kollektivavtal som de anställda inom kollektivtrafiken nyss hade undertecknat revs upp och de anställda varnades för att militären för gott skulle ta över deras arbeten i händelse av att de gick ut i strejk. Det var en attityd som gjorde att missnöjet växte snabbt under denna tid, säger Francisco Iturraspe.
Han avvisar dock bestämt oppositionens uppfattning att president Chávez skulle föra ett krig mot fackföreningsrörelsen i gemen. Samtidigt förklarar han att Chávez för den sakens skulle inte heller är speciellt intresserad av ett nära samarbete med fackföreningarna – inte ens de som står honom ideologiskt nära – vilket utifrån ett svenskt perspektiv kan tyckas underligt.
– Fokus för Chávez politik är inte arbetarklassen, utan i stället de på olika sätt marginaliserade grupperna i samhället som utgör mer än halva befolkningen, och för honom finns det mer naturliga allierade för att genomdriva sin politik än utvalda fackföreningar, säger Francisco Iturraspe.
