Det var den Nationella motståndsfronten, en organisation som bildades efter statskuppen 2009 och som förblivit aktiv under den nya regering som valdes i det av kuppregimen organiserade valet, som utlyst onsdagen den 30 mars till nationell protestdag. Lärarnas fackfederation liksom 14000 vårdanställda gick ut i strejk, studenter och lärare ockuperade universitetet i huvudstaden Tegucigalpa, och stora genomfartsleder blockerades över hela landet.
Protesterna möttes av massiva polisinsatser som lämnade dussintals skadade. I Bajo Aguán, ett område med sedan tidigare särskilt hårda konflikter mellan myndigheterna och lokala bondeorganisationer, sköt polisen skarpt enligt nyhetssajten Alainet. I Teguigalpa sköt polisen tårgas, satte in vattenkanoner tankade med nässelvatten och stormade bryggeriarbetarfackets kontor där en del demonstranter tagit sin tillflykt.
Tidigare under mars dödades läraren Ilse Velàsquez, efter att först ha slagits medvetslös när hon träffades av en tårgaspatron och sedan körts över av ett polisfordon. Lärarfacken är en aktiv del av Nationella motståndsfronten och befinner sig sedan mitten av förra året i konflikt med staten över försenade löner, pengar som plockats ut ur deras pensionsfond, och en plan för att kommunalisera skolsystemet som lärarna ser som en förberedelse till privatisering.
De har tidigare varit ute i strejk upprepade gånger och även vid en demonstration i juli sköts en fackföreningsmedlem, Roger Valejo, ihjäl av polisen. Ett av nyckelvittnena till dödsskjutningen blev i september överkörd av en bilist som smet från platsen, en händelse hans kamrater misstänker var ett mord. Ytterligare en av hans arbetskamrater dödades av oidentifierade knivmän efter en manifestationen till hans minne.
USA-baserade Institute for Policy Studies, IPS, och honduranska människorättsgruppen COFADEH har under den nuvarande presidenten Porfirio Lobos regeringstid registrerat 83 mord på aktiva i oppositionella politiska, sociala, fackliga eller människorättsorganisationer. Så sent som den 26 mars mördades Nationella motståndsfrontens lokala koordinator i staden Minas de Oro av pistolmän, och två dagar senare utsattes dess kontor i San Pedro Sula för ett sprängattentat.
Honduras president, Porfirio ”Pepe” Lobo, har också personligen hotat att avskeda alla strejkande lärare om de inte omedelbart återgår till arbetet, och även hotat att upplösa lärarfacket.
Den alternativa nyhetsbyrån Agencia Comunicaciòn Comunitaria rapporterar också att polisen avsiktligt verkade angripa journalister som bevakade protesterna. Flera blev misshandlade och kameror och mikrofoner förstördes och beslagtogs. I Tegucigalpa sköt polisen tårgas mot en grupp på ett tjugotal journalister som inkluderade utsända från internationella nyhetsbyråer och till och med regeringsvänliga medier, trots att inga demonstranter fanns i närheten.
Kommittén för skydd av journalister, CPJ, har granskat morden på sju journalister som inträffade under loppet av bara tre månader förra året. De flesta av mordoffren var antingen reportrar med en kontroversiell politisk profil eller hade irriterat lokala maktgrupper, och i inget av fallen hade någon seriös polisutredning gjorts. Efter det avrättningsliknande mordet på Nahum Palacios – nyhetsankare, lokal berömdhet och framträdande kuppmotståndare i den lilla staden Tocoa – gjordes ingen obduktion och det togs inga foton på brottsplatsen. Trots många tecken på motsatsen sade landets justitieminister kort efter morden:
– Jag garanterar att det inte i något av fallen finns några tecken på att de var relaterade till deras journalistiska arbete.
Vid en presentation inför FN:s människorättsråd den 17 mars – samma dag som Ilse Velásquez dödades – kritiserades Honduras hårt av en rad nationella och internationella människorättsorganisationer, som bland annat pekade ut 200 mord som begåtts utan att någon dömts, att 93 procent av alla våldtäkter aldrig resulterar i fällande dom och att demonstrationer mot regeringen konsekvent attackeras av polisen.
Många politiska mord har knutits till personer och familjer ur landets mäktiga ekonomiska elit, speciellt stora jordägare, och kriminella grupper i nära förbindelse med dem. I vilken grad statliga säkerhetsstyrkor också är direkt inblandade är oklart, men alla bedömare konstaterar att rättsväsendet förefaller ointresserat eller, i den allra mest välvilliga tolkningen, oförmöget att göra något åt dem.
