De traditionellt stridbara lärarna och gruvarbetarna, liksom sjukvårdsanställda, utgjorde kärnan i strejken och demonstrationerna den 21 och 22 april. Enbart på motorvägen mellan La Paz och Oruru bemannade 12000 demonstranter vägblockader, och i provinsen Cochabamba höll 95 procent av alla skolor stängt, enligt uppgifter från fackliga centralorganisationen Central Obrera Boliviana, Cob.
Hade inte regeringen beordrat militärer att ta över strejkande flygledares poster, hade också La Paz internationella flygplats paralyserats. I Tarija tvingades president Evo Morales att avbryta sitt deltagande i ett jubileumsfirande efter att kravaller utbrutit. I La Paz slutade sammandrabbningar mellan polis och demonstranter som försökte ta sig in på Plaza Murillo, torget framför presidentpalatset, med dussintals skadade på bägge sidor.
– Om polisen hade låtit dem passera hade de kastat dynamit på parlamentsbyggnaden, kastat dynamit på presidentpalatset och hade de hittat mig hade de säkert kastat dynamit på mig också, förklarade Morales.
Den utveckling som inleddes med bensinprisprotesterna i slutet av förra året hade alltså fortsatt och intensifierats.
Bland flera konfliktorsaker är den viktigaste förhandlingarna om de offentliganställdas löner, som av tradition sätter nivån även för den privata sidan. Regeringens första bud låg på 10 procent, mot Cobs krav på 15 procent. Inflationen beräknas bli runt 12 procent, driven framförallt av kraftiga matprisökningar på nära 20 procent.
– Arbetarklassens tålamod är slut. Om den här regeringen inte vill föra dialog med de fattiga, säg oss då, ansikte mot ansikte, att den vill regera med nyliberalerna, företagsledarna och de transnationella bolagen. Men sluta gömma er, dundrade Jaime Solares, gruvarbetarledaren som alltsedan upproret 2003 varit en politisk rival till Morales.
Samtidigt mobiliserade regeringens stödtrupper. Lantarbetarfacket CSUTCB, den indianska kvinnoorganisationen Bartolina Sisa och cocaodlarnas organisationer planerade en motdemonstration i Cochabamba och ställde ultimatum till lärarna att återgå till lektionerna. Annars skulle de tillsammans ”med föräldrarna och engagerade akademiker ta över undervisningen”.
Bartolina Sisa krävde tillämpning av arbetslagstiftningen som möjliggör avskedande efter tre dagars frånvaro, medan cocaodlarnas uttalande kritiserade lärarna för att ”kräva betalt för full arbetstid fast de bara jobbar 3 eller 4 timmar om dagen, 200 dagar om året medan andra sektorer gör så 360 dagar om året”.
Andra indianorganisationer, som de militanta ”röda ponchoerna”, kritiserade däremot regeringen.
Förra veckan enades parterna om ett avtal, där löneökningarna stannar på 11 procent. Möjligen inför under hotet om sammandrabbningar på gatorna. Sektorer av lärarfacket markerade sitt missnöje med avtalet, men valde att inte försöka fortsätta konflikten på egen hand.
Trots att kompromissen låg närmast regeringens utengsbud går Evo Morales knappast stärkt ur den här konflikten. Hans popularitetssiffror har fallit från som allra högst på 67 procent till runt 25 procent i dag. Regeringspartiet Mas har tappat majoriteten inom Cob och kontrollen över flera andra mindre organisationer vars stöd de tidigare kunnat räkna med.
En del i avtalet är att ogiltigförklara det så kallade dekret 21060, en omfattande nyliberal lagstiftning som bland annat avskaffar i stort sett all anställningstrygghet. Det var ett av Morales vallöften redan 2005, Det har hittills inte förverkligats. Skulle processen köra fast ännu en gång kan det bli motiv till nya protester.
Den COB-anknutna tankesmedjan CEDL hävdar i en studie att den genomsnittliga arbetarlönen i förhållande till en familjs ”matkorg” sjunkit med en fjärdedel från 2004 till 2010, alltså under Mas tid vid makten. Under samma tid har arbetslönernas andel av det producerade värdet sjunkit från 36 procent till 25 procent, enligt studien.
Regeringens svar på kraven har – som så ofta – varit att det saknas pengar. Faktiskt gick Bolivias statsbudget med underskott på drygt 4 procent förra året. Detta efter ett antal år med överskott, de första på decennier, under Mas styre.
Cob föreslog att pengarna för löneökningarna skulle tas ur landets valutareserv, som växt kraftigt under flera år med stigande exportintäkter. De pengarna vill regeringen i stället använda till ett industrialiseringsprojekt – Evo Morales lanserade nyligen planer på en folkomröstning om ett omfattande investeringsprogram, i vad som verkar vara ett försök till motoffensiv mot protesterna.
I bakgrunden drivs konflikterna på av de stigande råvarupriserna och Bolivias ökande integrering i världshandeln. Samma kraft som ger ökande exportinkomster driver samtidigt priserna på produkter som spannmål och kött närmre världsmarknadens nivåer.
De ökande levnadsomkostnaderna eldar på missnöjet hos arbetare, arbetslösa, pensionärer och unga. De drygt 40 procent av Bolivias befolkning som är bönder, å andra sidan, verkar huvudsakligen vara nöjda med de sociala program som Mas använt de ökade intäkterna till. De märker heller inte av de stigande matpriserna på samma sätt, eller gynnas rentav av dem.
