– Man ansåg vid förra seklets slut att det fanns en bildningsfråga i samhället, säger högskolelektor Per Sundgren.
Till en början handlade den svenska folkbildningen om att den kunskap som var förbehållen samhällseliten skulle göras tillgänglig för den breda allmänheten, och som genom den skulle höjas intellektuellt.
”Folkbildare” var då ett begrepp för privilegierade människor från högre samhällsskikt som ville förmedla sin kultur, och sina intressen, till medelklassen och den växande arbetarklassen. Pedagogen Ellen Key, samt biskop Carl Adolph Agardh, nämns som exempel på den tidens folkbildare.
– Bildning betraktades traditionellt vara något neutralt, den ansågs inte vara politiskt bunden, säger Per Sundgren.
Men inom de moderna folkrörelserna, som till stor del byggde på politiska ideologier, växte ett misstyckte fram mot denna tradition av bildning – särskilt synen på den som neutral.
– Man ville skaffa sig egna kunskaper, och inte bara ta del av överklassens. Folket kom att bilda sig själva, inom sina egna föreningar, och grundade i den egna klassbakgrunden, säger Per Sundgren.
1902 startade den blivande socialdemokratiske riksdagsmannen Oscar Olsson den första svenska studiecirkeln. En form av fri och frivillig folkbildning, där bildningsprocessen var kollektiv och ägde rum på lika villkor.
– Bildningen skulle vara nyttig för studiecirkelns deltagare, och med dess hjälp skulle de kunna ges möjligheten att genomskåda och förändra samhället, säger högskolelektor Crister Skoglund.
Studiecirkelns förebild är det akademiska seminariet, där en grupp människor träffas för att samtala om en text eller ämne, som gruppen på förhand har enats om. Inom den tidiga formen av studiecirklar tog diskussionerna avstamp i de egna erfarenheterna, och behandlade saker som låg dess deltagare nära.
– Genom att bilda sig själva fick folket ett stärkt självförtroende, hade man bildning inom till exempel kommunallagar kunde inte kommunens tjänstemän köra med en, man kunde hävda sig, säger Crister Skoglund.
Tio år senare startades Arbetarnas bildningsförbund, ABF, ett studieförbund med ett stort antal medlemsorganisationer, som än i dag ägnar sig åt folkbildning i form av studiecirklar, föreläsningar och arrangemang i samma anda.
Vid samma tid blev folkhögskolorna, som tidigare hade varit landsbygdens lärosäten med syfte att ge bönderna högre bildning, en institution som kom att förknippas med folkrörelserna.
– Andersson hette en arbetargrabb… säger Gösta Vestlund då folkhögskolornas betydelse kommer på tal.
Under 1940- och 1950-talen var Gösta Vestlund, nu 97 år, verksam som folkhögskolelärare och rektor, samt senare som folkhögskoleinspektör och undervisningsråd. Han berättar en anekdot från sin tid på Sigtunastiftelsens folkhögskola, ett lärosäte som tidigare varit reserverat för Ungkyrkorörelsen, men som kom att öppnas upp för allmänheten.
– Andersson hette en arbetargrabb. Han satt en dag med Svenska Dagbladet uppslagen framför sig, då en av skolans lärare som själv hade tänkt läsa tidningen såg detta och frågade honom: ”läser Andersson Svenska Dagbladet?”. ”Ja, jag måste ge hatet näring”, svarade Andersson då.
Berättelsen illustrerar hur utbildningen kunde minska klassklyftorna, både på samhällsnivå och i vardagen. Nu menar många att pendeln har slagit tillbaka och att skolan blir mer segregerad.
– Skolan är i händerna på medelklassen, olika samhällseliter får större möjligheter i och med profil- och elitutbildningar, medan den breda allmänheten får sina möjligheter begränsade, säger sociologiprofessor Donald Broady.
Den avslutande diskussionen kommer till stor del att handla om att den svenska skolan är allt för målinriktad. Medan den tidigare representerat ett mer klassiskt bildningsideal som har erbjudit möjligheten att forma sig till något inte på förhand givet, är det nu klart och tydligt formulerat vilken form man ska anpassa sig till.
– Det spelar ändå ingen roll, utbildning är inte lösningen på den enorma segregationen i samhället, vilket man tror i dag, säger Sven-Eric Liedman, professor i idé- och lärdomshistoria.
Vad som skulle kunna vara lösningen förblir osagt. Men om man skulle fortsätta i folkbildningens tradition verkar de samlade forskarna ense om att en ansats i något annat än att nå Skolverkets fastställda kurs- och ämnesmål vore önskvärt.
FAKTA: Bildning i Sverige
• 1842 beslutade riksdagen om en fyra år lång obligatorisk och avgiftsfri utbildning för alla svenska medborgare: folkskolan.
• Den obligatoriska folkskolan utökades till sju år 1936, till åtta år 1950 och slutligen till nio år 1972.
• 1949 införde några skolor runt om i landet på försök skolformen enhetsskola, med låg-, mellan- och högstadium. Enhetsskolan bytte 1962 namn till grundskolan som var implementerad i hela Sverige 1972.
• Högre utbildning var länge avgiftsbelagd, och studieförbund och folkhögskolor växte fram vid sidan av det statliga skolsystemet.
• Över tid så har dock de fria skolorna blivit en del av statens övergripande utbildningspolitik.
I dag får 150 folkhögskolor och tio studieförbund statliga medel för att bedriva sin verksamhet.