– Vi är en förlorad generation. Den som är bäst utbildad men har minst möjligheter, säger Pablo Padilla, en 22-årig sociolog.
Efter att ha letat efter arbete i ett års tid är det bästa han kunnat hitta ett tre månader långt stipendium, som ger honom en månadslön på 300 euro för fyra timmars arbete om dagen.
Liksom många andra unga i Spanien – vars ungdomsarbetslöshet nu uppgår till 43,5 procent – har Pablo Padilla fått nog. Han har organiserat sig i Ungdomar utan framtid – eller Juvuentud Sin Futuro – en nybildad socialistisk grupp som har kopplingar till olika elevorganisationer och den syndikalistiska fackföreningen CGT.
I söndags samarrangerade gruppen demonstrationer som samlade tiotusentals deltagare i 52 städer, däribland 30000 i Madrid och 15000 i Barcelona. I Madrid valde ett hundratal av deltagarna att ockupera torget framför stadshuset och har lovat att stanna där tills lokalvalen hålls den 22 maj.
Unga människors villkor i det krisdrabbade landet, men också motståndet mot sociala nedskärningar, sammanfattas i Ungdomar utan framtids slagord: ”Utan hem, utan jobb, utan pension, utan rädsla.”
– Vi röstar fram vår regering vart fjärde år, men på aktiemarknaden röstar spekulanterna varje dag, säger Andrea Raboso från gruppen, som är missnöjd med hur offentliga resurser spenderas:
– De går till att rädda bankerna, medan sociala landvinningar avskaffas och välfärden privatiseras, förklarar hon upprört.
Andrea Raboso läser sista året på sin universitetsutbildning i historia. Hennes arbetslivserfarenhet går snabbt att sammanfatta.
– Två års arbete utan kontrakt i en butik.
Andrea Raboso och Pablo Padilla tillhör en ung generation som drabbats hårt. Dels av en skyhög ungdomsarbetslöshet, som resulterar i svårigheter att flytta hemifrån, och nu också av det växande antal år en spanjor beräknas behöva arbeta för att få en pension som går att leva på – 37, enligt de senaste beräkningarna. Något som framstår som näst intill omöjligt när det knappt finns jobb att få.
Den lösning som Ungdomar utan framtid föreslår är att de välbeställda ska ”betala för krisen de har skapat”, ökad tillgång till billigt boende samt att den socialdemokratiske premiärministern José Luis Rodrigues Zapateros krisreformer – som gör det lättare att avskeda samt höjde pensionsåldern från 65 till 67 år – dras tillbaka.
Arbetslösheten i landet ligger på 20,4 procent, men uppgår till det dubbla för ungdomar. Inte heller de lyckliga få som har ett arbete kan känna sig trygga: hälften av alla mellan 16 och 29 år har olika typer av osäkra anställningar.
– Den spanska ekonomiska modellen bygger bara på turism och byggsektorn, säger Andrea Raboso.
Det hon syftar på är det tidiga 1990-talets uppsving för byggbranschen, då okontrollerad tillväxt drev upp priserna på boende till svindlande nivåer. 2007 sprack bubblan, med följden att byggmarknaden paralyserades och många inom industrin förlorade sina arbeten. Kollapsen resulterade tillsammans med den globala ekonomiska krisen i kraftigt ökad arbetslöshet, och i att många inte hade möjlighet att betala de banklån de tecknat för husköp. Under förra året blev omkring 110000 hus tvångsinlösta runt om i Spanien.
Ungdomar utan framtid är inte ensamma i sin kritik av hur regeringen försökt bemöta krisen.
– Regeringen gör bara det marknaden säger åt den att göra, säger 29-årige Santiago Alonso, medlem i CGT, som har nära kontakt med Ungdomar utan framtid.
– Titta bara på de summor som går till armén. Vi måste skicka dessa pengar till de som verkligen behöver dem.
Han är utbildad inom audiovisuell produktion med arbetar nu som telefonist och tjänar mindre än den genomsnittliga lönen för unga i Spanien. De låga lönerna gör det svårt att flytta hemifrån. Bara drygt 11 procent av landets unga mellan 18 och 24 år bor utanför föräldrahemmet. Även i åldersintervallet 25 till 29 år bor majoriteten – 53 procent – kvar hemma. I storstäder som Madrid och Barcelona är snitthyran för en lägenhet ofta högre än den genomsnittliga lönen för personer mellan 18 och 29 år.
Trots att byggbubblan spruckit och bostadspriserna på sina håll långsamt kryper nedåt är situationen fortfarande alarmerande.
– Det finns en hel del elakt prat om att ungdomar här är lata och inte lämnar sina föräldrahem på samma sätt som i resten av Europa, säger Eduardo Fernández från ungdom utan framtid. Vi kräver en allmännyttig bostadspolitik och att de 1000000 tomma lägenheter som finns i Spanien hyrs ut till unga till rimliga priser.
Santiago Alonso från CGT håller med och menar att det är nödvändigt att staten exproprierar hus som står tomma.
Joaquín Núñez, 26, deltog i söndagens demonstration. Trots att han har dubbla examina i juridik och statsvetenskap, och talar engelska och franska har han varit arbetslös sedan i januari. Närmast innan det har han arbetat i stadshuset i tre års tid, alltid på tillfälliga kontrakt.
– Företag vill inte anställa mig eftersom jag är välutbildad, de tar hellre någon som de kan ge lägre lön.
Förutom sin ekonomi oroar han sig även över framtiden och den höjda pensionsålder.
– Det kommer att bli svårt att komma upp i 37 års arbete så länge situationen är som den är.
På demonstrationen i Madrid tycktes många hålla med honom. ”Vi är inte handelsvaror och vi kommer inte att betala krisen” och ”600 euro i lön, det är verkligt våld”, är några av de slagord som ekade från tidvattenvågen av unga människor. Representanter för den ”förlorade generation” som desperat kämpar för rätten till arbete, bostad, pension och värdighet.