När tusentals läkare över hela Egypten gick ut i en endagsstrejk den 10 maj var det en historisk händelse. Det var första gången sedan 1951 – under kulmen av den antikoloniala kampen – som läkare gick ut i strejk i Egypten, och aktionen beskrevs som den mest framgångsrika och välorganiserade fackliga protesten på åratal.
Efter en andra punktstrejk en vecka senare och hot om fortsatta arbetsnedläggelser och kollektiva uppsägningar från läkarnas sida gav den egyptiska regeringen med sig. I ett möte med strejkledare på kvällen den 17 maj lovade övergångsregeringens premiärminister Essam Sharaf att anslagen till sjukvårdsbudgeten ska höjas kraftigt för att stärka den offentliga sjukvården och att höja lägstalönerna inom läkarkåren.
Över 200 sjukhus i hela Egypten berördes av strejken. Vissa uppgifter och avdelningar, bland annat akutmottagningar och intensivvårdsenheter, var dock undantagna. Och ingen patient som behövde akut vård nekades hjälp.
– Alla som vi kunde hjälpa nästa dag eller vars fall inte var allvarliga, tog vi inte hand om, men födslar och akuta fall tog vi emot, säger läkaren Nadia el-Ebissy på ett statligt sjukhus i Kairostadsdelen Heliopolis till Ahram Online.
Mot kritiken om att deras aktion utsatt patienter för fara har läkarna påpekat att det snarare är regeringen som genom åratal av försummelse och underfinansiering nekat miljontals egyptier rätten till en fungerande sjukvård. Den egyptiska staten lägger hälften så mycket på sjukvård i förhållande till hela statsbudgeten som det globala snittet, och långt mindre än länder i samma inkomstnivå. Bloggar och medier har de senaste veckorna fyllts av vittnesmål om sjukhus i förfall, operationer som ställts in för att det saknats utrustning och slutkörda läkare som tvingas ta extrajobb på nätterna för att överleva.
– Vi vill veta om de egyptiska medborgarnas hälsa är en prioritet för regeringen eller inte, säger läkaren Mona Mina, företrädare för den nationella strejkkommittén, till nyhetssajten Bikya Masr.
De strejkande läkarna krävde också att läkarfackets ordförande Hamdi al-Sayyed ska avgå eftersom han betraktas som en symbol för Mubaraks regim och inte representerar läkarfackets medlemmar. Strejken är i själva verket ett bakslag för läkarfackets styrelse, som domineras av medlemmar av Mubaraks parti NDP och Muslimska brödraskapet och gick med på strejken bara efter en lång kampanj av påtryckningar från medlemmarna.
En viktig roll spelades av aktivistgruppen ”Läkare utan rättigheter”, som i flera år kämpat för att uppmärksamma läkarnas villkor och brister inom den offentliga sjukvården – ofta i konfrontation med läkarfacket vars interna val varit ”frusna” sedan 1990-talet som svar på islamisternas växande inflytande. Fram till revolutionen i januari förblev dock Läkare utan rättigheter en aktiv men marginell grupp – först efter Mubaraks fall vågade en majoritet av landets läkare öppet revoltera mot regeringen.
Redan nu frågar sig många vad övergångsregeringens storslagna löften är värda. I praktiken är det upp till den regering som tar över efter parlamentsvalet i september att uppfylla löftena – och Egypten står under hård press från långivare som Internationella valutafonden att upprätthålla strikt budgetdisciplin och begränsa de statliga utgifterna. Men på Kairos sjukhus lever hoppet och kampviljan.
– Om ett år hoppas vi ha en mycket bättre sjukvård för oss alla. Men om vi måste strejka igen för att uppnå det, så kommer vi inte att tveka, säger Nadia el-Ebissy till Ahram Online.
