Den 18 maj accepterade en domstol i Kalifornien att ta upp ett skadeståndsmål mot det tyska storföretaget, som stämts av anhöriga och överlevanden efter ”försvinnanden” i militärdiktaturens Argentina. Rätten resonerade att eftersom Mercedes-Benz vid den tiden ägde en majoritetsandel i amerikanska Chrysler, omfattas det av en lag som tillåter utländska medborgare att stämma amerikanska företag för människorättsbrott begångna utomlands.
Florencia Arietto, offrens advokat, är segerviss efter beskedet:
– Rättegången som börjar nu i USA är vunnen eftersom fakta i målet aldrig satts i fråga, bara vilken lagstiftning som gäller, säger hon till tidningen Tiempo Argentino.
Fakta är att 17 arbetare på Mercedes-Benz fabrik, i Buenos Aires-förorten Gonzales Catan, kidnappades av militärer 1976 och torterades. 14 av dem är fortfarande försvunna; en del av dem vet man att de nattetid kastades i havet under militärens hemliga ”dödsflygningar”.
Tre överlevde diktaturen, där ibland Hector Ratto vars anmälan 1984, ett år efter juntans fall, för första gången gjorde fallet offentligt känt. Av hans vittnesmål framgår att chefer på fabriken försåg militärerna med adresser till andra anställda som skulle gripas.
Florencia Arietto hoppas att processen i USA nu också ska leda till att den argentinska förundersökningen om fallet – som av oklar anledning stått stilla under flera år trots att immuniteten för diktaturens brott upphävdes 2003 – återupptas. I processen i USA kan inga fängelsestraff utdömas, i stället kräver offren mångmiljonskadestånd, en offentlig ursäkt och att företaget öppnar sina arkiv från diktaturtiden.
– Vi hoppas nu att det argentinska rättsväsendet kallar Juan Ronaldo Tasselkraut, produktionschefen, att vittna under ed, som misstänkt civil medbrottsling i människorättskränkningar, förklarar Florencia Arietto.
Försvinnandena 1976 följde efter ett komplicerat spel med tre parter: företaget, det argentinska arbetsdepartementet och mekanikerfacket Smata. 1975, när den politiska situationen i Argentina redan var mycket spänd med en mängd strejker, protester och våldsdåd från både höger- och vänstergrupper, gick arbetarna på Mercedes-Benz ut i strejk, i opposition mot fackförbundsstyrelsen som dominerades av högerkrafter.
Arbetsdepartementet förklarade strejken olaglig och med stöd av ett ”antiterroristdekret” avskedades 115 arbetare som ansågs drivande. Departementet kontrollerades redan då av de högergrupper som året efter skulle stödja militärens maktövertagande.
Efter kuppen 1976 greps samtliga medlemmar i strejkkommittén, däribland de 17 som sedan skickades vidare till hemliga tortyrcenter. Ett PM från 1975 visar att Mercedes-Benz förband sig att ”samarbeta med regeringen i bekämpningen av subversiva element”. Företaget har baserat sitt försvar på att det enbart medverkade ”passivt”, medan regeringen och Smata var de drivande i både avskedandena och försvinnandena.
Men det vederläggs av ytterligare andra dokument. Ett avtal från 1975 visar att företaget på eget initiativ erbjöd Smatas ledare 1 procent av fabrikens intäkter som ersättning för hjälp att ”utplåna negativa element som kan störa den normala arbetsprocessen”.
Rubén Luis Lavallén, den officerare som ledde tortyren av de gripna, anställdes 1978 som säkerhetsansvarig på fabriken, och fick 1984 ett generöst pensionsavtal. Efter besegrandet av strejken, militärkuppen och utplånandet av den militanta cellen arbetare på fabriken gick Mercedes-Benz vidare med att sänka löner och försämra förmåner för de anställda.
Kidnappningarna och morden vid Mercedes-Benz-fabriken är ett exempel av flera på utländska storföretags inblandning i diktaturen. Ett annat av de mest kända är amerikanska Ford, vars fabrik i General Pacheco, en annan Buenos Aires-förort, drevs med permanent militär närvaro på fabriksgolvet och med en hemlig arrest i företagets egna lokaler. 24 Fordanställda, i stort sett alla de lokala fackliga delegaterna, mördades under diktaturen.
