Tio år har gått sedan Göteborgshändelserna 2001. Vänstern minns demonstrationerna och övervåldet, högern jublar över att den världsomspännande rörelsen mot ekonomins globalisering till synes knäcktes.
Mycket har skrivits och kommer att skrivas om Göteborg i veckan. Mycket av det på temat att någonting hände med Sverige de där dagarna i juni. Att landet inte var detsamma efter att gatstenarna städats upp, de utländska demonstranter som fortfarande kunde gå hade åkt hem och de tusentals utkommenderade poliserna återgått till att jaga biltjuvar och mota omkring lokala fyllon i sina hemstäder.
Sverige ”förlorade sin oskuld”, med en av de sexualiserade favoritklyschor som brukar användas vid sådana här tillfällen. Med tanke på hur många gånger detta sägs ha skett kan man undra om landet verkligen varit att lita på när det förespeglat ärbarhet i det förflutna.
Naturligtvis fanns aldrig någon ”oskuld” att förlora, bara en slöja att rycka av som hängt där lite nödtorftigt sedan 30-talet och samförståndsandan. Polisen sköt demonstranter i Göteborg, förr i tiden var det militären som skötte det dödliga våldet mot obeväpnade.
För en ung aktivistgeneration innebar dock Göteborg ett uppvaknande. Särskilt gäller det de engagerade i olika former av miljörörelser eller reformistiska enfrågerörelser som Attac som, eftersom de aldrig varit intresserade av att ta till våld ens i självförsvar, levde med illusionen att de själva därmed var fredade för statens våld. Åter andra var för unga för att själva delta i demonstrationerna, men fick en bra lektion i praktisk samhällsvetenskap via tv-nyheterna under helgen.
Fortsättningen är känd. Rörelsen som verkade så enad i Göteborg bröts sönder i internkäbbel. 11 september kom och gick, USA tog chansen att attackera Afghanistan och började ladda upp för invasionen i Irak. Motståndet som verkat så brett och starkt dränerades till att handla om enkla slagord som ”Bush är dum”, ”Krig är fel” eller kanske ”Bush ljuger om 9-11”. Sällan har väl en så till antalet stor rörelse som 00-talets antikrigsmotstånd åstadkommit så ynkligt lite.
Mellan 2001 och i dag ligger tio år av krig, terroristskräck, ökad repression och övervakning. Högerradikala partier har intagit parlamenten även i Norden. Konspirationsteorierna är många och välkända, men även om man inte tror på dem är det lätt att se att hela det skeende som sattes i rullning hösten 2001 bidrog till att det åtta år senare var möjligt att gå fram mycket hårdare mot demonstranterna på klimatmötet COP15 i Köpenhamn än vad man kunde i Göteborg 2001.
Övergreppen, våldet och mordförsöken i Göteborg berodde mycket på att en oerfaren och frustrerad polismakt fick fria händer att ta ut sin ilska på demonstranterna, efter att de totalt misslyckats med att förhindra kravaller. COP15 kännetecknades tvärtom av kylig målmedveten repression med ett specialbeställt lagpaket – det så kallade ”Lømmepakken” – som stöd. Fredliga människor misshandlades utan att det ens varit några kravaller innan.
Svensk polis är numera utrustade med hålspetsammunition som inte medger några överlevande stenkastare som kan lova fortsatt kamp tio år senare.
Samtidigt, här och nu 2011, spirar en rörelse som snarare än att vara en protest mot globaliseringen av ekonomin grundas i dels de nordafrikanska och arabiska diktaturernas kollaps, dels i det europeiska ekonomiska projektets stundande nedgång och fall. Slaktarna i Syrien och Libyen och kravallpolisen i Barcelona och Aten gör på var sitt håll sitt bästa för att stoppa den, men utan att lyckas.
Högern må hylla sommaren 2001 som tiden då 90-talets vänstervåg bröts mot poliskedjorna, men i själva verket är det bara en nostalgisk tillbakablick på nyliberalismens fornstora dar.
Framtiden och gatorna, däremot, tillhör oss.
