Sammanlagt fem poliser åtalades, ingen dömdes. Demonstranter som velat anmäla polisvåld har vittnat om att Göteborgspolisen inte velat ta emot deras anmälningar, personer som velat vittna om polisers övertramp har mötts av totalt ointresse. När det gällde att få tag i bilder och filmer på demonstranters brott gick polisen mycket långt och försökte till och med få genomföra husrannsakningar mot tidningsredaktioner. Det bild- och filmmaterial som finns där poliser syns kasta sten, misshandla demonstranter och skjuta skarpt studerades inte närmare. I fallet med polisskotten fanns hela tiden en film som visade förloppet, men den begärde åklagaren aldrig in.
Ingen åtalades för de skarpa skott som skadade tre, varav en mycket allvarligt. Redan dagen efter skotten gick åklagaren ut och sade att det inte fanns anledning att åtala. Åklagaren Björn Ericsson slog redan där fast polisens version att skotten var avlossade i nödvärn. Förundersökningen lades dock inte ned förrän i september samma år.
I förundersökningen skriver Björn Ericsson att poliserna var satta i en nödvärnssituation samt att förstärkning inte dök upp förrän efter skottlossningen. Juridikprofessorn Christian Diesen kritiserade åklagaren för att ha lagt ned innan ärendet var färdigutrett. Åklagaren väckte ärendet på nytt med anledning av den filmsekvens som visats i SVT:s Mediemagasinet, men det lades ned då åklagaren menade att han inte fått tillgång till filmen.
Filmen hade dock varit lätt att få tag på om intresse funnits, den hade visats i svensk tv och fanns även hos ett brittiskt tv-bolag. 2003 inleddes en ny förundersökning av en ny åklagare efter att den skottskadade Hannes Westberg begärt överprövning. Den tredje förundersökningen innehåller en betydande förändring. Även den friar poliserna som avlossade skotten, men den beskriver händelseförloppet annorlunda och slår fast att skotten mot Hannes Westberg inte var nödvändiga för att avvärja fara, bland annat därför att förstärkning fanns på plats. Men då poliserna upplevde sig vara i en nödvärnssituation så går de fria från ansvar om uppsåtligt brott.
Håkan Jaldung och fyra andra poliser åtalades för insatsen mot Schillerska gymnasiet, men friades i tingsrätten. Håkan Jaldung blev även åtalad för olaga frihetsberövande och tjänstefel för avspärrningen och massgripandena vid Hvitfeldtska. Han friades i såväl tingsrätten som hovrätten. Tingsrätten menade bland annat att åklagaren inte lyckats bevisa att Håkan Jaldung beordrat massgripandet av 454 personer på skolan. Hovrätten slog fast att avspärrningen förvisso utgjorde ett frihetsberövande, men friade eftersom det saknades ett brottsligt uppsåt. Håkan Jaldung hade tolkat polislagens paragraf 23 som att den var tillämpbar och trodde därför inte att han bröt mot lagen. Justitieombudsmannen, som väckt åtalet, tog inte ärendet vidare till Högsta domstolen.
Ingen polis åtalades heller för mened trots flera anmälningar. Åtal var på väg att väckas mot den polis som ljugit i rättegången mot den aktivist som dömdes till det allra strängaste straffet, men det lades ned då Högsta domstolen nekade 21-åringen resning. Domstolen menade att det förvisso stod klart att polisen ljugit, men att det inte skulle ha påverkat utgången av den dömdes fall.
Det väcktes heller aldrig något åtal för den manipulerade film som användes i bevisningen mot Hannes Westberg. Överåklagare Christer van der Kwast menade att filmen inte ger någon skev bild av vad som hände vid Vasaplatsen och lade därför ned förundersökningen. Han slog fast att ljudspåret med den skanderande folkmassan var pålagt i efterhand, men då det låg samtidigt i tiden så rörde det sig inte om en förvanskning av verkligheten, trots att ljudet var inspelat 40–50 meter från den plats där Hannes Westberg befann sig.
Ingen polis åtalades heller för misshandel eller stenkastning, trots att det många gånger fångats på film. I ett uppmärksammat fall, som visats i tv, syns flera poliser slå med stor kraft mot en person som ligger i en häck, men förundersökningen lades ned då brott enligt åklagaren inte kunde styrkas.
Att ingen polis åtalades för stenkastning har fått absurda konsekvenser. I en studie av Linköpingsforskaren Gunilla Guvå om polisens arbete vid kravaller menar en av de intervjuade poliserna att poliser får kasta sten i sin tjänsteutövning eftersom ingen ännu blivit dömd för det. Han säger: ”Kasta sten får man göra, det är ju utrett, helt ok. Ja, rent proffsigt ur ett polisperspektiv ser det ju inte bra ut, men det är ju en annan sak rent juridiskt.”
Processerna mot poliser efter Göteborg, eller rättare sagt frånvaron av rättsprocesser, har följt det allmänna mönstret i samhället. Inte ens en procent av alla anmälningar mot poliser leder till åtal.
