Vissa skulle säga att det började den 1 januari 1994, då Naftaavtalet trädde i kraft och de mexikanska zapatisterna gick ut i väpnat uppror mot både regeringen och det nyliberala frihandelsavtalet. Andra att det började i Seattle 1999, då den kritik som de maskerade indianerna från Chiapas kommit att symbolisera fick sitt massmediala genomslag i västvärlden.
Världshandelsorganisationen, WTO, hade tillsammans med organ som Internationella valutafonden och Världsbanken blivit känd som en av de drivande krafterna bakom och en symbol för den ekonomiska globaliseringen, som en agent som gick de multinationella storföretagens ärenden på bekostnad av fattiga i såväl Nord som Syd.
Trots att etablerade aktörer som FN:s utvecklingsprogram varnade för globaliseringens destruktiva konsekvenser – rovdrift på människor och miljö, ökad fattigdom och ansvarsfrihet för det globala kapitalet – visade WTO inget intresse för att lyssna. I slutet av 1999 samlade organisationen medlemsländernas representanter för ett möte i Seattle i delstaten Washington i nordvästra USA. Syftet var att inom ramen för den så kallade Millennierundan fått till stånd ett nytt globalt frihandelsavtal. Riktigt så skulle det inte bli.
Redan innan mötet var missnöjet från de fattigaste länderna, som upplevde att det föreslagna avtalet skulle missgynna dem och dessutom stängdes ute när USA:s och EU:s representanter diskuterade, välkänt. När mötet inleddes den 30 november fick de konkret stöd av de tiotusentals som intog Seattles gator med krav på en annan ekonomisk världsordning. Centrala vägkorsningar blockerades, demonstrationer och aktioner fyllde stadens centrala delar och storföretags lokaler attackerades. Det som ibland kallats en rörelse av rörelser hade med en mångfald av metoder hindrat delegater från att ta sig till sammanträdeslokalerna och utlöst stor förvirring hos poliskåren. Mötet avslutades i förtid. Inget avtal undertecknades.
Det var en seger. Och början på någonting nytt. De som agerat i Seattle var breda nätverk som inkluderade allt från fackföreningar, miljöorganisationer, religiösa sammanslutningar och ett myller av ideella och utomparlamentariska grupper.
Dessa nätverk var på många sätt antitesen till organ som WTO – de kännetecknades av öppen diskussion, demokratiskt beslutsfattande, inkluderande organisering och en tillfällig karaktär. Men i vissa avseenden var de också en avspegling av de frihandelsförespråkare som var föremål för deras uppmärksamhet. Den så kallade antiglobaliseringsrörelsen var lika gränsöverskridande som globaliseringen själv, och liksom de internationella institutionerna var dess forum framför andra toppmöten.
I september 2000 hemsökte det spöke som skrämde upp nyliberalerna Europa och protesterna mot Internationella valutafondens toppmöte i Prag. På plats fanns bland andra nätverket Globalisering underifrån, som kom att inspireras av de metoder italienska Ya basta! använde. Några månader senare återupprepade sig mönstret i franska Nice – där allt från fackföreningar till autonoma protesterade mot ökande överstatlighet, gränskontroller, liberalisering av arbetsrätten med mera.
Toppmötena fungerade på det viset som ett radikalt smörgåsbord. Olika grupper och nätverk kunde driva sina egna krav med stöd av kraften hos den samlade mobiliseringen. Spretigheten var en tillgång. Den disparata helheten blev starkare än dess enskilda delar.
Samtidigt kunde också en splittring i rörelsen skönjas, främst i fråga om synen på direkt aktion. Det etablissemang som protesterna riktade sig mot utmålade de kompromisslösa autonoma som ligister, huliganer och terrorister, och vissa vänsterpartier och fackföreningar – själva, på gott och ont, integrerade delar av samma etablissemang – valde att stämma in i kritiken.
Detta till trots var det en optimistisk rörelse som samlades i Göteborg. Regeringsföreträdare hade tagit avstånd från det polisvåld som mött de som demonstrerade mot Ecofinmötet i Malmö knappt två månader tidigare, och förberedelserna andades högtflygande förhoppningar. Den amerikanske presidenten George W Bush skulle komma, tusentals planerade att hälsa honom icke-välkommen.
Gatorna skulle förvandlas till ett massivt krav på en ny, social, ordning. Med en röst skulle tiotusentals kräva rättvisa. Få anade vad som väntade.
[email protected]