Förra onsdagen uppsökte en polis och två domstolsanställda Anuar Jalils bostad i Madrid, där han och hans familj bott i elva år, för att verkställa hans vräkning. Enligt ett domstolsbeslut skulle lägenheten återgå i bankens ägo eftersom Anuar Jalil inte kunnat betala sina
amorteringar. Trots detta skulle han förbli skuldsatt, eftersom banken tvångsinlöste lägenheten för hälften av köpesumman.
– Jag köpte lägenheten för 260 000 euro, och banken värderade den till hälften av det, säger Anuar Jalil, som har varit arbetslös de senaste två åren.
– Jag var tvungen att välja mellan att betala lånen och att äta. Men för att verkställa vräkningen var polisen och de domstolsanställda tvungna att ta sig igenom en vägg av 500 aktivister från
15M-rörelsen, som arrangerade en fredlig blockad. Anuar Jalil och familjen bor fortfarande kvar i sin lägenhet.
Ovanstående är ett exempel på vad den revolutionära rörelse som i maj började kräva mer makt till folket på regeringens och marknadens bekostnad sysslat med sedan de stora torgockupationerna avslutades. En strategi som betonar en kombination av global analys och lokalt agerande har resulterat i aktioner som den utanför Anuar Jalils bostad, samt kvartersråd och gigantiska demonstrationer.
I lördags visade mer än 250 000 människor rörelsens styrka runt om i landet i protestdemonstrationer mot den så kallade europakten, en överenskommelse mellan i första hand euroländerna som förespråkar sänkningar av pensioner och offentliganställdas löner för att motverka budgetunderskott.
– Arbetare borde inte behöva betala för bankernas snedsteg, anmärkte demonstranten Manuel Simarro, en av de drygt 100 000 som tågade i Barcelona.
Majoriteten av torgockupationerna är avslutade, även om torgen fortfarande utgör forum för regelbundna möten. När de tältande på
Soltorget i centrala Madrid – som utgjorde en symbol och samlingspunkt för rörelsen – packade ihop den 12 juni var budskapet: ”Vi försvinner inte, vi flyttar in i ditt medvetande.”
Nu har den aktivitet som tidigare koncentrerades till torgen mycket riktigt spridit sig till kvartersråd där de boende både kan diskutera lokala problem och gå i dialog med resten av rörelsen.
I Tetuán, ett av dessa kvarter, bor Anuar Jalil, vars hem fredades av kvarterets invånare efter ett beslut som fattats i kvartersrådet.
– Det var fantastiskt, en mänsklig flodvåg som hindrade vräkningen, säger den 53-årige libanesiske immigranten.
Elena Pérez, en av dem som var med och stoppade vräkningen, tillägger att Anuar Jalils situation är typisk. Varje dag förlorar drygt 170 familjer i Spanien sina hem sedan de misslyckats med att betala sina bostadslån. Samtidigt har bankerna satt i system att undervärdera lägenheterna, vilket betyder att familjerna fortfarande står i skuld efter att de blivit bostadslösa.
– Vi kämpar för att lägenheterna ska värderas tillräckligt högt för att kunna lösa skulderna hos banken, säger Elena Pérez.
Förutom de massiva demonstrationerna har protester ägt rum utanför de lokala parlamenten i bland annat Madrid och Barcelona, där aktivister försökte blockera parlamentets möte för att förhindra att nedskärningar röstades igenom. Att avveckla ockupationerna tycks inte ha minskat rörelsens slagkraft.
– Tältlägren var bara ett verktyg, inte ett mål i sig, kommenterar Fran Miñarro, som själv campade på Sol.
Ingen vet vad som kommer att hända nu, eller hur det politiska etablissemanget – som med få undantag har valt att förhålla sig avvaktande till rörelsen – kommer att reagera om rörelsen fortsätter att växa.
– Revolutionen har bara börjat, sade María Diosdado till Arbetaren när hon demonstrerade i lördags.
Kanske har hon rätt. Samma dag som massdemonstrationerna ägde rum lanserade rörelsen sitt senaste initiativ, en sjävorganiserad folkomröstning där landets medborgare ska få säga sitt om den hårt kritiserade vallag som i dagsläget marginaliserar små politiska partier.
