Greklands premiärminister George Papandreou misslyckades under förra veckan med att skrapa ihop stöd för en samlingsregering och presenterade i stället en nygammal socialdemokratisk PASOK-regering, som under veckan överlevde en förtroendeomröstning.
Utsikterna att få igenom det nya åtgärdspaketet med 28 miljarder euro i ytterligare nedskärningar och privatiseringar för ofantliga 50 miljarder euro, är mer oklara.
Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Junker fick i måndags frågan om hur Grekland ska klara att privatisera ett stort statligt bolag var tionde dag, som planen förutser.
– De blir tvungna att klara det, svarade han enligt BBC.
Skulle paketet passera parlamentet har euroländernas ”i princip” enats om att bevilja ett nytt stödlån i samma storleksordning som det förra – 110 miljarder Euro.
Villkoren ska fastställas vid ett nytt möte. Detta efter en hård konflikt – efter hand allt mer offentlig via tyska läckor – mellan å ena sidan Tyskland understött av Holland och Luxemburg, å andra sidan Frankrike och Europeiska centralbanken, ECB, där den första sidans alternativ var att tvinga Greklands privata långivare att skjuta upp återbetalningarna. Eftersom söndagens överenskommelse mellan finansministrarna bygger på att göra en sådan uppoffring från de privata investerarna ”frivillig” verkar det som att Tyskland i slutändan backat.
Men debatten är ett spel för gallerierna. Matthew Lynn, finansanalytiker på Marketwatch, kommenterar: ”Ett år efter EU:s och IMF:s räddningspaket glider Grekland in i en 1930-talsdepression. Ett land i den sortens situation betalar inte tillbaka sina skulder. Eller får sitt underskott under kontroll. Det är inte fråga om huruvida Grekland kommer ställa in betalningarna längre… Det är bara en fråga om när, med hur mycket, på vilka villkor och, kanske mest avgörande, vem som blir sittande med notan.”
Hans kollega på Marketwatch, Brett Arends, skriver: ”Kan alla sluta ljuga om krisen i Europa? Detta handlar inte om att lösa ut Grekland. Det handlar om att lösa ut bankerna som lånat till dem… Än en gång hålls vi alla som gisslan av ett gäng bankirer”.
Det är en aspekt: ju längre konkursen kan flyttas fram i tiden och ju mer nya krislån som kan skjutas till, desto större del av statsobligationerna hinner privata långivare göra sig av med innan de blir värdelösa. Det handlar om ytterligare ett dolt bankstöd. Det är också bakgrunden till grälet inom EU: franska banker sitter på en betydligt större del av den grekiska statsskulden än tyska.
Den andra aspekten är, naturligtvis, att ju längre Grekland blir kvar i EU och IMF:s program, desto fler nyliberala reformer kan drivas igenom. Nyligen läckte en rapport från den så kallade ”trojkan” av inspektörer – från EU, ECB och IMF – ut. Av den framgår bland annat att man planerar att sätta upp en från regeringen oberoende myndighet, med internationella observatörer, för att genomföra privatiseringsprogrammet, ”för att accelerera proceduren och garantera processens oåterkallerlighet”.
Holland och Luxemburg hade krävt att hela myndighetens styrelse skulle tillsättas av EU och IMF. Där framgår också att ”trojkan” vill se Grekland sänka sina progressiva inkomstskatter och ersätta dem med högre moms och punktskatter – de enda sorters skatter som fattiga betalar proportionellt mer av än rika.
Den idén har uppenbarligen egentligen ingenting med att sänka budgetunderskottet att göra – däremot är den intressant nog identisk med de rekommendationer EU-kommissionen i början av juni utfärdade till alla medlemsstater, som ett led i den nya ekonomiska kontroll av medlemsländernas budgetar som tillämpas från och med i år.
