Boken är skriven av de båda PR-konsulterna Lars-Olof Pettersson och Willy Silberstein.
– Det vi har gjort är att titta på såväl organisationen som tidningen Arbetaren. Vi tycker att Syndikalisterna utvecklats åt ett håll som är väl värt att granska. Min starkaste kritik är att man bedriver en verksamhet som är utpressningsliknande och i många fall har man inte så mycket på fötterna, säger Lars-Olof Pettersson.
Detta är också den tes boken driver starkast. Att SAC skulle bedriva en indrivningsverksamhet liknande en maffias. Där företagare ”hotas” med stridsåtgärder och ”tvingas” betala ut pengar.
– Vi bedriver inte utpressningsverksamhet. När man har en arbetsmarknadskonflikt finns det två forum att använda sig av. Det ena är förhandlingsbordet och det andra är domstol. Så jobbar LO, så jobbar TCO och så jobbar vi med. Antingen vinner man och då får man igenom sina krav, eller så förlorar man, eller så blir det en kompromiss, vilket är det vanligaste. Då finns ofta någon form av skadestånd inblandat. Många väljer att lösa det med en kompromiss redan vid förhandlingsbordet för att slippa gå till domstol. Det är det här författarna har förvandlat till utpressning, säger Jan Abrahamsson.
– Skillnaden är att vi är motståndare till kollektivavtal och därför inte låsta i fredsplikt och kan använda stridsåtgärder. Enda gångerna LO och TCO använder stridsåtgärder är ju i avtalsrörelsen och då gör ju de likadant som vi. De ”hotar” med stridsåtgärder.
Boken antyder på flera ställen att inkrävda skadestånd mystiskt försvinner och inte kommer medlemmarna till del.
– Skadeståndet är knutet till organisationen eller den anställda. Har det skett en föreningsrättskränkning, som till exempel förhandlingsvägran, Berns vägrade ju till exempel förhandla i tre månader, så är det knutet till organisationen. Det är knutet till den anställda medlemmen om det skett övertramp mot den. Så skadestånd går ofta både in i organisationen och till berörda medlemmar. Så fungerar det i LO, så fungerar det i TCO och så fungerar det hos oss. Det är vedertaget, men författarna vrider det till att det skulle vara något olagligt, eller någon typ av
förskingring.
Jan Abrahamsson framhåller att SAC är en normal förening, med revisorer och bokföring.
– Det är inte så svårt att se vart pengarna tar vägen, men det har inte legat i författarnas intresse att ta reda på sanningen, säger han.
Lars-Olof Pettersson medger att de inte tittat på bokföring eller revisionsberättelser.
– Vi har inte haft tillgång till det. Vi har avhoppare som hävdar att pengar försvinner. Vi vet att de driver in mycket pengar som vi inte vet var de tar vägen, säger han.
Författarna menar också att organisationen allt mer tagits över av aktivister från den autonoma vänstern. Jan Abrahamsson tycker att det är ett skrattretande försök till svartmålning.
– Sedan den fackliga reorganiseringen 2002 har det skett en föryngring. Det är en yngre generation som är aktiva nu. Jag är en av dem och jag kan inte se att organisationenskulle tagits över av några svartklädda tomtar. Jag tvivlar inte på att det finns enskilda medlemmar med bakgrund i autonoma vänstern, själv har jag bakgrund i Seko. Det är ett retoriskt grepp för att kunna göra en våldskoppling i syfte att demonisera oss.
Författarna till boken oroas också över Syndikalisternas konfliktbenägenhet och framhåller att organisationen toppar ärenden till AD och anmälningar till medlingsinstitutet som något djupt problematiskt.
– Självklart måste ett fack kunna driva ärenden till konflikt. Men när man har det som förstaval snarare än normalt fackligt arbete som att teckna avtal och utveckla verksamheten blir det orimligt, säger Lars-Olof Pettersson.
Jan Abrahamsson tycker att siffrorna mer speglar läget på den svenska arbetsmarknaden än Syndikalisterna konfliktbenägenhet.
– Jag skulle säga så här. Det är inte svårt att toppa den listan i Sverige. Det är väldigt få arbetsmarknadskonflikter här. Hade vi varit verksamma i Spanien, Frankrike eller Grekland hade vi fått skämmas, även jämfört med deras LO-fack.
Han betonar att organisationen använder konfliktmetoder när en fråga inte går att lösa vid förhandlingsbordet.
– Det är en kombination av strategi, ideologi och faktisk nödvändighet. I vissa branscher och situationer får man aldrig ihop det juridiska underlaget för att gå till domstol. Som med papperslösa, det finns inga anställningskontrakt eller lönespecifikationer. Och i vilken bransch har vi mest konflikter? Det är ju i hotell- och restaurangbranschen som också har högst andel oorganiserade arbetare, svartarbetare och papperslösa.