Minimilönerna i Venezuela har höjts med 25 procent- men den ännu högre inflationen gör att det är svårt att få pengarna att räcka till. Nästan hälften av Venezuelas arbetskraft jobbar i den informella sektorn, av dessa beräknas 90 procent ha inkomster som understiger den rådande minimilönen.
Med vis känsla för tajming valde President Hugo Chavez just ett par dagar före första maj att meddela att minimilönen skulle höjas med 25 procent: från 1224 bolivares till 1407 bolivares per månad. Många av de tre miljoner som beräknas leva på minimilöner i Venezuela passade därmed på att fira arbetarnas högtidsdag lite extra. Andra menar dock att det inte fanns någon anledning att fira. Detta på grund av den inflation som länge plågat landet Förra året låg den på 27, 3 procent – i särklass högst på kontinenten – och prognosen för detta års bokslut ser inte så mycket ljusare ut.
– Inflationen är arbetarnas värsta fiende. Det säger sig själv att en höjning med 25 procent inte är tillräcklig med en inflation på drygt 27 procent. Dessutom har man i beräkningarna inte tagit hänsyn till inflationen under detta år, säger Luis Galvis, facklig ledare för den oberoende fackföreningen Suontraj.
På livsmedelsområdet är situationen än värre; där ligger inflationen på närmare 40 procent. Det slår hårt mot hela samhället, men mest utsatta är de som lever med minst marginaler. För en fembarnsfamilj beräknas maten kosta närmare 6000 bolivares per månad-vilket innebär att många med minimilöner tvingas föra en tuff kamp för att få det att gå runt.
Flera fackföreningar, företrädesvis de som sympatiserar med oppositionen, har beklagat sig över att de känner sig utestängda från möjligheten att påverka. Enligt gällande arbetslag skall regeringsföreträdare varje år träffa arbetsgivarorganisationer och fackföreningar för överläggningar beträffande bland annat minimilönerna. President Chavez har emellertid konsekvent valt att genom dekret fastställa nya minimilöner, utan föregående förhandlingar med arbetsmarknadens parter, vilket lagen endast tillåter under särskilt brådskande omständigheter
-Oviljan till dialog gör att många fackföreningar och privata arbetsgivare känner sig frustrerade, och den bristfälliga kontakten riskerar i förlängningen att skapa mer arbetslöshet och oro på arbetsmarknaden, säger fackföreningsledaren Luis Galvis.
5,8 miljoner – nära hälften av all arbetskraft i Venezuela-arbetar inom den informella sektorn. Om man även inkluderar de uppskattningsvis 1,2 miljoner arbetslösa som finns i landet, beräkningar som alltså inte tar i beaktande denna sektor,
så innebär det att totalt ca 7 miljoner invånare är exkluderade från den trygghet och säkerhet som ett reglerat arbete innebär. Ett arbetsrättsligt vakuum långt bort ifrån såväl stadgade minimilöner som socialförsäkringar. Omkring 90 procent av de som arbetar inom den informella sektorn beräknas ha löner som understiger den gällande minimilönen, och sektorns storlek är i princip oförändrad sedan många år tillbaka.
– De flesta månaderna tjänar jag något under minimilönen, och med flera barn att försörja så är det väldigt svårt. Jag önskar mig ett vanligt jobb där man vet vilken lön man får, så att man bättre kan planera för framtiden, säger Mirandi Burgos, som säljer tillbehör till mobiltelefoner på en gata i centrala Caracas, endast ett par hundra meter från presidentpalatset Miraflores.
– För oss är situationen som den alltid har varit. Den största skillnaden jämfört med tidigare är att polisen oftare kör bort oss från olika gator där säljare inte längre får vistas, då reglerna har blivit hårdare rörande detta, säger Mirandi Burgos.