Den vanligen så lugna och diciplinerade Barack Obama rapporteras enligt insiderkällor ha gett den republikanske ledaren i representanthuset, Eric Cantor, en veritabel utskällning framför hans partivänner. Om inte republikanerna accepterade presidentens plan på nedskärningar kompletterat med vissa skattehöjningar (eller mer exakt avskaffade avdrag för bland annat etanolproducenter och oljebolag), hotade han med att lägga in sitt veto mot varje motförslag. ”Våga inte försöka syna mig”, ska ha han ha hotat.
”Obama blev aldrig arg när arbetare berövades sin förhandlingsrätt i Wisconsin, eller när kongressen hindrade honom från att stänga Amerikas tortyrgulag i Guantánamo… men nu är han förbannad för att republikanerna inte låter honom höja skuldtaket och driva igenom hans brutala 4-biljoner-nedskärningar i välfärden? (…) Det är bara politisk teater”, skriver ekonomijournalisten Mike Whitney.
Det är inte långsökt att se hela spelet kring det federala skuldtaket som just till största delen ”teater”. Beslutet att höja skuldtaket har tidigare alltid behandlats som en teknikalitet; det är det republikanska partiet som för första gången i historien valt att koppla det till politiska krav.
Paul Craig Roberts, tidigare vice finansminister i Ronald Reagans regering, menar till och med att beslutet är betydelselöst: såväl Bushs som Obamas regeringar har kommit undan varje gång de kört över lagar och grundlagar, menar han, så att om presidenten ville skulle han utan problem kunna använda något bokföringstekniskt knep för att komma runt skuldtaket. Obama själv har förklarat sig negativ till en ”kortsiktig” lösning, alltså höjt tak utan en överenskommelse om nedskärningar.
Medan bilden som demokratiska politiker försöker ge är den av en hård dragkamp mot republikaner som vill ”massakrera välfärdssystemen”, med Obamas ord, är faktum att de redan är ense om sociala nedskärningar på runt 1,7 biljoner under de kommande tio åren. Vidare har Obama själv tagit initativ till att lyfta in det offentliga pensionssystemet, Social Security, i förhandlingarna.
”President Obama har rört sig så långt åt höger att han plockat upp många av de idéer republikanerna övergivit och omfamnat dem som sina egna. Det är nu Obama som är underskotts-och-skuld-höken och som har föreslagit nedskärningar i Social Security och Medicaid (pensionärernas sjukförsäkring)”, skriver den liberala kolumnisten Harold Meyerson.
Forskare som studerat nedskärningar, som samhällsvetaren Paul Pierson, brukar konstatera att det är opinionsmässigt enklast att skära ned i socialbidrag och andra program för särskilt svaga grupper, men avsevärt svårare att skära ned i breda välfärdssystem som hela befolkningen tar del av. Men det är i de senare som de stora pengarna finns att hämta. Rapporter talar om hur republikanska politiker blivit utbuade på möten i annars djupt konservativa pensionärskolonier i Florida när de tagit upp nedskärningar i Social Security och Medicaid. George W Bush fick backa från ett försök att privatisera Social Security 2005.
Ekonomen Milton Friedman hävdar att ”bara en kris, verklig eller inbillad, resulterar i verklig förändring”, en politisk teori som författaren Naomi Klein döpt till ”chockdoktrinen”. Uppmärksamheten kring skuldtaket, med dess alarmistiska varningar om att stänga ned stora delar av den amerikanska staten, framstår i mycket just som en sådan inbillad eller skapad kris. Förutom demokrater och republikaner bidrar de globala ratinginstituten (Moody’s och Standard and Poor’s har hotat med att sänka USA:s kreditbetyg) starkt till krisstämningen. ”Ratinginstitutens utspel har blivit mer och mer politiskt motiverade”, konstaterar Wall Street Journal.
Därmed inte sagt att det inte finns verkliga motsättningar inblandade. Demokraterna vill gärna få så mycket som möjligt av impopulära åtgärder att framstå som eftergifter åt republikanerna, som naturligtvis värjer sig för att ensamma bära skulden. Minst lika hård är konflikten inom det republikanska partiet, där den extrema Tea party-rörelsen rycker fram och utmanar det traditionella etablissemanget. Men alla parter har ett gemensamt intresse av att spela upp så mycket dramatik som möjligt inför offentligheten – eftersom alla i grunden är ense om målet med stora sociala nedskärningar. Den verkliga striden står mellan det politiska etablissemanget och folkmajoriteten.
