Flera kliniker som bedriver substitutionsbehandling för opiatmissbrukare tvingar patienterna att skriva på kontrakt för att få behandling. Bland annat finns kliniker som ställer krav på att man måste ha en telefon, att tystnadsplikten mellan olika myndigheter ska upphävas och som skriver ut brukare ur programmen om de misstänks för narkotikabrott innan dom fallit, vilket går långt utöver socialstyrelsens föreskrifter för substitutionsbehandling.
Berne Stålenkrantz, ordförande i Svenska brukarföreningen menar att kraven är problematiska då det handlar om en medicinsk behandling som inte borde villkoras på dessa grunder.
– Vi tycker att det är enkelt. Det ska vara personens situation, hälso- och sjukvårdslagen och Socialstyrelsens föreskrifter som ska gälla. Punkt slut. Nu försöker de avtala bort detta med de här kontrakten man måste skriva på. Tystnadsplikten i vården är helig, men när det kommer till vårt kollektiv så gäller den inte.
Enligt socialstyrelsens riktlinjer upphävs tystnadsplikten mellan socialtjänst och klinik när man ingår i substitutionsprogram, men många kliniker upphäver sekretessen mellan flera myndigheter.
Socialstyrelsens föreskrifter fastställer fem skäl till att avbryta substitutionsbehandling. Om brukaren inte medverkat i behandling under längre tid än en vecka, om brukaren haft upprepade återfall i missbruk av narkotika, om brukaren missbrukar alkohol i stor omfattning, upprepade gånger manipulerar urinprov eller dömts för narkotikabrott som vunnit laga kraft, avbryts behandlingen.
De kontrakt som många kliniker upprättar kan däremot skriva ut brukare som inte kommer i tid, som begår brott, är hotfulla eller våldsamma mot personalen.
– Tidigare var hot och våld med i Socialstyrelsens föreskrifter, men det togs bort eftersom ingen annan medicinsk behandling knyts till kriminalitet eller laglydighet. Skulle mördare nekas insulin eller skulle pedofiler nekas medicinsk behandling? Nej, det är inte så det fungerar, men mot oss gör man så, berättar Berne Stålenkrantz.
Han beskriver att situationen för människor som skrivs ut blir akut och att de då måste köpa droger illegalt. Svenska brukarföreningen har också kännedom om flera fall där människor begått självmord efter att de blivit utskrivna ur programmen.
Linda Almqvist är jurist på Socialstyrelsens enhet för regler och tillstånd. Hon betonar att det är den behandlande läkaren som ska bedöma vårdens förutsättningar i varje enskilt fall och att det kan finnas omständigheter som gör att det finns skäl att införa specifika villkor.
– Men dessa villkor kan inte och får inte vara av generell rutinmässig karaktär, utan en individuell prövning måste alltid ske.
Linda Almqvist kan inte svara på om hon anser att brukare behandlats felaktigt, utan att ha tillgång till all information, men hon uppmanar patienter som känner sig felaktigt behandlade att vända sig till tillsynsenheten.
Berne Stålenkrantz menar att de flesta skriver på av rädsla att inte få behandling och för att vara till lags, att kontrakten hänger med i flera år och att det kan vara svårt att överblicka vad ett upphävande av tystnadsplikten kommer att innebära några år framåt.
Det kanske inte är problem i början, då är man bara glad att få behandling. Men efter några år när man skött sig och vill komma vidare så går inte det, man är fortfarande låst av reglerna. Det kan låta som små saker, att behöva lämna övervakade urinprover och be om lov för att få resa bort. Men det är hundra små saker och det spelar ingen roll hur många rena år man har bakom sig.
Han beskriver hur reglerna ofta kommer i konflikt med brukarnas möjligheter att sköta ett jobb. I Svenska brukarföreningens stora brukarundersökning svarade endast 4 procent ja på frågan om klinikerna underlättar för dem att jobba och studera.
– Klinikens regler går alltid före livet, jobb och studier. Alla kanske inte vill berätta på jobbet om tidigare missbruk och har svårt att förklara varför de måste komma för sent en dag i veckan.
Berne Stålenkrantz menar att Socialstyrelsens föreskrifter och hälso- och sjukvårdslagen är fullt tillräckliga för att reglera villkoren för substitutionsbehandling och att klinikernas egna kontrakt borde skrotas.
– Det ska vara individens situation och behov av behandling som ska vara i centrum. Vi kommer aldrig någonsin att ge oss på de här punkterna.
