Hon är arbetslös sedan drygt ett år tillbaka. Därför väljer hon att varken gå ut med det ovanliga efternamnet i tidningen, eller få sitt ansikte fotograferat. Inte för att hon skäms, utan på grund av att hon inte vill göra det ännu svårare att hitta ett jobb.
– Jag känner mig som den enda som inte har några pengar eller någonting att göra på dagarna, säger hon uppgivet.
Under de senaste femton åren har den psykiska hälsan bland svenska ungdomar befunnit sig i fritt fall. Enligt en färsk rapport från Folkhälsoinstitutet har symtom som ångest, oro, nedstämdhet och sömnsvårigheter mer än fördubblats bland ungdomar från mitten av 1990-talet och framåt. I rapporten förklaras ökningen med det slimmade skolsystemet och svårigheten att hitta arbete för personer under 25 år.
– Det finns ett väldigt tydligt samband mellan arbetslöshet och psykisk ohälsa. Självmorden ökar när konjunkturen går nedåt. Ungdomar är i särklass den mest utsatta gruppen. Vi har en ogynnsam arbetsmarknad för ungdomar, det är drivkraften bakom ökningen, säger Sven Bremberg, utredare på Folkhälsoinstitutet.
För två år sedan stod Tove på trappan utanför Fryshusets gymnasium och hurrades av familjen. I handen höll hon kuvertet med slutbetyget: vartannat MVG och resten VG. Då såg framtiden ljus ut. Först skulle hon arbeta ett år, därefter söka till en universitetsutbildning.
– Jag trodde att jag hade världen framför mina fötter, och att jag lätt skulle få ett jobb, säger hon.
Men den första tiden som jobbsökare gick dåligt. Tove sökte nästan alla tjänster hon var kvalificerad till. Hon kallades till intervjuer, men fick aldrig något positivt besked. I mitten av hösten skrev hon till slut in sig som arbetslös på Arbetsförmedlingen.
– Först kändes det som att allting löser sig, att det inte skulle bli några problem. Men allt eftersom jag inte fick något svar, eller fick jobb efter intervjuerna, så började det kännas jättejobbigt. Jag drog mig för att skriva in mig hos Arbetsförmedlingen, eftersom jag inte ville vara arbetslös på det sättet. Det är en jättetydlig markering att ingen vill ha en på sin arbetsplats. Inte ens McDonalds anställde mig, säger hon.
Efter ett halvårs arbetslöshet lyckades hon till slut få ett sommarjobb som spärrvakt i tunnelbanan. Den sommaren var ”jättekul” säger hon, trots att hon jobbade natt och sov på dagarna.
När hösten kom var hon återigen arbetslös. Hon läste en teckenspråkskurs vid universitet under höstterminen och levde på sommarjobbspengarna. När sparkontot var tomt gick hon tillbaka till arbetsförmedlingen igen.
Humöret åker berg- och dalbana under perioderna av intensivt jobbsökande. Hon befinner sig på den absoluta toppen när arbetsplatserna hör av sig och vill att hon ska komma på intervju.
– Då känns det som att allting går jättebra och att resten av livet kommer att lösa sig. Intervjuaren kan vara ganska trevlig och det känns ofta som att det klickar, så jag börjar planera för hur det kommer att vara när jag har ett jobb, säger hon.
Självkänslan rasar när intervjuaren ringer och förklarar att de hittat någon annan.
– När jag är riktigt nere får jag panikattacker och gråter i en timme utan någon egentlig anledning. Jag har haft självmordstankar, men jag skulle aldrig kunna göra det mot min familj och mina vänner, säger hon.
Enligt Sven Bremberg hänger arbetslöshet ihop med psykisk ohälsa på två plan. Dels har arbetslösa personer mindre pengar, vilket gör att de begränsas mer i sin vardag. Dels är arbetslösa mindre aktiva och går miste om att känna sig delaktiga i ett sammanhang.
Tove ägnar tre kvällar i veckan åt att leta efter lediga tjänster på Arbetsförmedlingens hemsida. Oftast söker hon ett tiotal jobb åt gången och skriver lika många personliga brev. Resten av tiden tittar hon på tv eller sitter framför datorn.
– Jag blir försoffad av att vara arbetslös. Jag behåller morgonrocken på under dagen, gör mig inte i ordning utan sitter mest och stirrar på tv:n eller datorskärmen.
Enligt Sven Bremberg är den viktigaste lösningen på den sviktande ungdomshälsan att investera i den svenska grund- och gymnasieskolan, och att satsa på att få fler ungdomar i arbete. En annan lösning är att förbättra ungdomspsykiatrin.
– Men jag tycker att ett rikt land som Sverige kan klara av att förebygga problem och inte bara plåstra om ungdomarna som drabbats, säger han.
Tove berättar att hon aldrig har vänt sig till en psykolog för att ha någon att prata med om motgångarna.
– Jag vill inte ta initiativet eftersom det är skamligt att ha psykiska problem. För mig skulle det kännas som ett ytterligare misslyckande att be om hjälp, säger hon.
