Sociologiprofessorn James Petras, som själv har rötter i landet, publicerade nyligen en av de mer utförliga vänsteranalyserna av orsakerna till Greklands kris. Bakgrunden, skriver han, är hur det socialdemokratiska partiet, PASOK, byggt en trogen bas av ”klienter” bland småborgerligheten och mellanskikten genom att erbjuda offentliga anställningar, statliga lån och riskfri skatteflykt. De som finansierat alltihop har varit löntagarna, eftersom de är de enda som till skillnad från såväl stor, små- som egenföretagarna inte kommer undan att betala skatt.
Med inträdet i Europeiska unionen kom en mängd nya lån och bidrag för staten att fördela inom detta klientel. I gengäld offrades Greklands marknad till de utländska kapitalen; billig dansk fetaost slog exempelvis ut de grekiska producenterna. Det tvingade fram ännu fler offentliga anställningar för att suga upp de arbetslösa. Grekland styrdes av en ”kleptokrati” – tills bubblan brast.
I den beskrivningen är likheterna med den argentinska krisen påfallande: en politisk klass, med sina privata partners, som driver ett uppenbart ohållbart system på övertid för att hinna stjäla så mycket som möjligt innan kraschen kommer. I Argentina fanns dock inga ”räddningspaket” att ta till. I stället tilläts bankerna att direkt konfiskera spararnas pengar, medan staten ställde in betalningarna på största delen av sina lån. Resultatet blev en våldsam social reaktion, men också att landet i slutändan tog sig ur krisen framgångsrikt. 2004 skrev DN:s dåvarande latinamerikakorrespondent Nathan Sachar: ”trolleriet med devalvering, betalningsinställelse och corralito [inlåsning av sparmedel] tycks ju till och med kunna generera tillväxt”. Då var det en sarkastisk kommentar, men sedan dess har ”trolleriet” resulterat i en tillväxt på 66 procent över tio år, en statsbudget i balans och mer än halverad arbetslöshet.
Argentina hade förvisso hjälp av stigande världsmarknadspriser på sina viktigaste exportvaror. Men även detta förutan har Island – som valt en ”argentinsk” lösning i att de devalverat och vägrat betala sina skulder, trots internationella fördömanden – hittills klarat sig mycket bättre än länder som Lettland, Irland och Grekland.
För länderna i EU:s periferi finns det dock ett stort hinder på den vägen, och det är just – EU. Unionen är obevekligt nyliberal och därmed finns inte samma möjlighet för ländernas regeringar att plötsligt kasta all gammal visdom över bord och pröva en oortodox politik. Att lämna EU, eller ens eurosammarbetet, har aldrig diskuterats inom elitkretsar i något europeiskt land, kanske på grund av alla jobb i Bryssel som då skulle gå förlorade. En kursändring skulle därmed kräva ett mycket mer radikalt brott med hela etablissemanget och den politiska klassen.
Parallellerna till Argentina görs dock också ur en helt annan synvinkel. Det är ”de ursinnigas” rörelser i Spanien och Grekland som jämförs med upproret på de argentinska gatorna 2001. Precis som där är det en rörelse som uppstått ”ur ingenting”, fristående från partier och fackföreningar, som vänder sig till folket i sin helhet, med ett radikalt förkastande av hela det rådande systemet.
Fernando Moreno Bernal från spanska Attac observerar likheterna mellan det argentinska upprorets slagord ”Que se vayan todos” – alla måste bort – och de olika paroller med liknande innebörd som använts på spanska och grekiska torg. Han försvarar rörelsen mot anklagelser och hånfulla frågor ”även från den revolutionära vänstern” om ”populism, demagogi och utnyttjande av antipolitiska stämningar” och hur man ska “kanalisera dessa förslag politiskt, utan partier?”. Att överge den direkta demokratin – också den en likhet med Argentina – vore enligt Moreno Bernal ”att överge vårt krav på ett verkligt paradigmskifte”. Men han påpekar också att rörelsen i Argentina ”krävde att alla skulle bort, men inte hade någon fungerande idé om vad som skulle komma i stället”.
Hans lösning är helt enkelt en energisk och konstruktiv debatt om vilka positiva idéer ”de ursinniga” står för. Steget från diskussion till effektiv enighet och handling är dock inte enkelt, som utvecklingen i Argentina demonstrerar.
