Det var på torsdagen den 4 augusti som fyrbarnsfadern Mark Duggan från Tottenham i norra London sköts ihjäl av en polispatrull som stoppade fordonet han färdades i. I brittisk spreds snabbt uppgifter om att en av passagerarna, dock inte Duggan, ska ha öppnat eld mot polisen.
Dessa uppgifter ifrågasattes dock av boende i området. På lördagseftermiddagen samlades hundratals utanför den lokala polisstationen för att – med BBC:s ord – ”kräva rättvisa”. Några timmar senare antändes de två första polisbilarna, och gatustrider mellan polis och lokala ungdomar pågick under hela natten.
På söndagsmorgonen hade brandkåren släckt inte mindre än 49 bränder i Tottenham. I ett uttalande sade polischefen Stephen Watson att det värsta var över och att bara ”isolerade fickor av kriminalitet” återstod för ordningsmakten att hantera. Ett påstående som visade sig vara helt felaktigt.
Redan nästa natt spred sig upploppen till ett tiotal områden i huvudstaden. Natten mot tisdagen hade oroligheterna nått ännu fler delar av London, och dessutom spridits till resten av landet – däribland till Leeds, Liverpool och Birmingham. Vid denna tidnings pressläggning hade minst 525 människor gripits.
Den konservative premiärministern David Cameron avbröt sin semester på grund av upploppen och utlovade på tisdagsförmiddagen hårdare tag.
– Detta är vanlig simpel kriminalitet och den måste konfronteras och besegras, sade Cameron under en presskonferens, under vilken han lovade att 16000 poliser – att jämföra med 6000 under måndagen – skulle patrullera London på tisdagskvällen.
– Ingen behöver tvivla på att vi kommer att göra allt som krävs för att återställa ordningen på Storbritanniens gator.
Premiärministern anslöt sig därmed till den retorik som partikollegor, polis och konservativ media etablerat, där upploppen konsekvent beskrivits som ”opportunistiskt våld” och deltagarna som ”huliganer” och ”kriminella”.
Klart är att upploppen orsakat stor förödelse, liksom kontroverser i de områden där de ägt rum. Vissa har reagerat med ilska, och de turkiska och kurdiska affärsinnehavare i Hackney och Dalston, nordöstra London, som för att skydda sina butiker under natten mot tisdagen utkämpade regelrätta gatustrider mot grupper av ungdomar har hyllats som hjältar av många.
Andra uttrycker en slags bedrövad förståelse för vad som sker.
– Det är väldigt ledsamt att se. Men de här ungarna har inga jobb, ingen framtid, och nedskärningarna har gjort det värre, säger den 39-årige elektrikern Anthony Burns från Hackney i östra London till Reuters.
Det är denna sociala kontext som många nu anklagar regeringen för att vägra erkänna. Nina Power, filosof och lektor vid universitetet i Roehampton, skriver i Guardian att upploppen ”sker mot bakgrund av brutala nedskärningar och påtvingade åtstramningsåtgärder. Regeringen vet mycket väl att den tar en chansning, och att dess politik riskerar att orsaka civil oro i en storleksordning som vi inte sett sedan början av 1980-talet.”
Journalisten Laurie Penny skriver på sin blogg att vare sig politiker eller konservativa proffstyckare vet vad det innebär ”att växa upp i ett samhälle där det inte finns några jobb, inget utrymme för att bo eller flytta, och polisen kroppsvisiterar dig när du kommer hem från skolan. De människor som vet hur det är kommer att vakna upp denna vecka förvissade om att de, efter att i decennier ha ignorerats och marginaliserats och trakasserats av polisen, efter att ha sett allt hopp om en bättre framtid konfiskeras, äntligen är på nyheterna.”
Ett inslag från NBC tycks ge henne rätt. Reportern frågar en ung man som deltar i upploppen om våldsamheterna verkligen åstadkommer någonting. Han svarar:
– Ja. Du skulle inte vara här och prata med mig om vi inte kravallade, eller hur?
