Ulrica von Thiele Schwarz vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet har precis sammanställt resultaten av en studie som pågått i flera år. Tre arbetsplatser inom tandvården jämfördes. På den första arbetsplatsen fick personalen ägna 2,5 timmars avlönad arbetstid per vecka, fördelat på två tillfällen, åt fysisk träning. På den andra fick personalen sin arbetsvecka förkortad med motsvarande tid, som fick disponeras helt fritt. Den tredje gruppen, som fungerade som referens, arbetade 40-timmarsveckor som vanligt.
Resultaten borde få en del arbetsköpare att dra öronen åt sig – om inte annat av egenintresse. Den grupp som fick arbetstidsförkortning var precis lika produktiv som innan – mätt i antalet behandlade patienter på organisationsnivå – trots att färre timmar tillbringades på jobbet. Och den grupp som fick schemalagd träning på arbetstid ökade sin produktivitet. De anställda upplevde att de mådde bättre och hade färre sjukdagar.
– Det finns massor av studier som visar på positiva hälsoeffekter av träning, därifrån kan man anta att man kan se effekt på individernas produktivitet, säger Ulrica von Thiele Schwarz. Det vi kan se är att de som deltog dels uppfattade att de kunde producera mera, samtidigt som de hade färre sjukdagar. Det finns alltså två skäl till produktivitetsökningen, att man orkar mer när man är på jobbet och att man faktiskt är mer på jobbet.
Att studien genomfördes inom tandvården beror på den höga fysiska påfrestning yrket innebär.
– Tandvård är ett oerhört fysiskt krävande arbete med statiska ställningar. Rent belastningsmässigt är nivån hög, därför är yrket lämpligt för träning, säger Ulrica von Thiele Schwarz.
Hon spekulerar i att resultaten skulle kunna överföras till andra yrken, som vård- och omsorgsyrken där den statiska belastningen är mindre men det i stället är fler tunga lyft.
– Det är olika typer av belastning. Enskilda tunga lyft gör snarare att man riskerar omedelbara skador, och det är alltid svårt att generalisera, men eftersom det ger effekter på hälsa och frånvaro i den här gruppen kan man föreställa sig liknande effekter inom andra yrken.
Runt om i landet har på sina håll såväl offentliga som privata arbetsköpare erbjudit olika varianter av träning på arbetstid. Schemalagd träning är dock ytterst sällsynt. Betydligt vanligare är träning då jobbet tillåter, men denna modell är enligt Ulrica von Thiele Schwarz inte helt oproblematisk.
– En variant som är förhållandevis vanlig är ”träning om arbetet så tillåter”. Men det är lite knepigt, det finns en tendens att det attraherar de som redan är fysiskt aktiva, inte de som inte tränar annars.
Men det är bara ena halvan av problemet, menar Ove Halvors, ombudsman på Kommunals arbetslivsutvecklingsenhet. Den andra är arbetsköparnas alltmer slimmade personalplanering.
– Det handlar om verksamhetens utseende eller karaktär. Det är så dåligt med luft i systemet. Är du på ett ålderdomshem där ni är två på en avdelning och en går ifrån faller allt. Man måste hitta nya system. Man kanske ska gå om varandra och ha fler anställda, man tjänar på det i slutändan.
Innan han kom till Kommunal hade Ove Halvors arbetat 30 år som brandman i Trollhättan. Hans tidigare yrke är det enda som enligt lag har obligatorisk fysträning på schemat.
– Varje gång du arbetar är det avsatt tid för fysisk träning, en och en halv timme per pass. Så vi är väl tillgodosedda. Vår fysiska standard när vi kommer upp i åldern är bättre än normalsvenskens.
Anledningarna att brandmän tvingas träna är enkla att förstå. Men Kommunal organiserar även andra tunga yrken. Siffror från Statistiska centralbyrån visar att andelen inom Kommunal som dagligen lyfter tungt i arbetet är mer än dubbelt så stor som på arbetsmarknaden, 38 mot 17 procent. Och mer än hälften av medlemmarna, 53 procent, lider av värk i sina skuldror eller axlar.
Ove Halvors tror att hans positiva erfarenheter från räddningstjänsten skulle kunna generaliseras till att gälla fler yrkesgrupper och hoppas att frågan ska tillmätas större vikt i framtida avtalsrörelser.
– Jag har ju hävdat sedan länge att alla borde få träna på betald arbetstid, sjuktalen blir mindre och personalen blir friskare och effektivare. Det behövs ingen lagstiftning, men kunde man lägga någon timme i veckan så skulle alla tjäna på det.
Det scenariot tycks dock ligga en bit in i framtiden. På Sveriges kommuner och landsting har man ingen som ansvarar för friskvårdsfrågor, och sålunda ingen som kan informera om forskningsresultat eller rikta rekommendationer till medlemmarna.
– Vi har ingen som arbetar med de frågorna. Det ligger i så fall på kommunerna att ta fram egna projekt, säger pressassistenten Anna Arvidsson.
Men om alla skulle tjäna på att landets anställda erbjöds möjligheten till fysisk aktivitet på schemalagd arbetstid, varför är det då så försvinnande få verksamheter som tar chansen? Ulrica von Thiele Schwarz menar att det beror på konservatism hos arbetsköparna.
– De ekonomiska modeller som används förutsätter att om man sätter av tid blir det automatisk en produktionsminskning. Här visar vi att det inte självklart är så, när man gör kostnadsanalyser bör man inte räkna den tiden som automatiskt förlorad.
