Trots en arbetslöshet på över 9 procent – som enligt Vita husets senaste prognos väntas ligga kvar på den nivån åtminstone genom 2012 – ökande fattigdom och hemlöshet och kommande nedskärningar i de breda välfärdssystemen, förblev protesterna i USA länge mycket blygsamma. De fackliga demonstrationerna och ockupationen av delstatsparlamentet i Wisconsin blev genombrottet för ett nytt folkligt motstånd och det är den impulsen som en koalition av mestadels små lokala grupper nu vill ta till nationell nivå.
Rörelsen kallar sig Oktober 2011 – Stoppa maskinen, och den ambitiösa planen är att den 6 oktober inleda en ockupation av Freedom Plaza i Washington DC, som ligger mitt emellan Kongressen och Vita huset och vars namn har samma betydelse som Kairos ”Tahrirtorget”. Datumet sammanfaller med tioårsdagen av de första attackerna mot Afghanistan och med den dag som 2012 års åtstramade budget börjar gälla.
Aktionen är strikt icke-våldslig, men inte begränsad till de ramar lagen ställer upp. Den uttalade avsikten är att oavsett polisens order hålla torget ”tills våra resurser investeras i mänskliga behov och miljöskydd i stället för krig och exploatering”. Blivande deltagare kan till och med skriva under en ”ed” med denna innebörd på kampanjens hemsida.
Från och med den 15 oktober uppmanar kampanjen – som stöds av bland andra Answer, IWW, Socialist Alternative, Buddhist fellowship for peace, Food not bombs, The Yes Men, två krigsveteranorganisationer och diverse progressiva kristna grupper – till ospecifierade solidaritetsaktioner runtom USA och även i resten av världen. Attac i Tyskland, Belgien, Finland, Frankrike och Portugal har hittills lovat att svara på uppmaningen.
Kampanjens krav sammanfattas i 15 löst definierade punkter, vars exakta innebörd det är tänkt att deltagarna ska fixera via diskussioner bland annat på hemsidan, men i stora drag handlar programmet om nedskärningar i militärbudgeten, omedelbart tillbakadragande från Irak och Afghanistan, höjda skatter för höginkomsttagare och storföretag, bevarade trygghetssystem, underlättande av facklig organisering, storsatsning på jobbskapande med inriktning på en grön omställning och begränsning av storföretagens inflytande över politiken och media.
Samtidigt pågar ett annat upprop – Contract for the american dream – vars program är likartat om också mer försiktigt formulerat, och till skillnad från Stoppa maskinens redan färdigskrivet. De progressiva tankesmedjorna Move on och Rebuild the dream står bakom.
Det finns några viktiga skillnader mellan initiativen. Personerna bakom “kontraktet” är, om än kritiska till Barack Obama, fortfarande lojala till det demokratiska partiet, och inte intresserade av några civila olydnadsaktioner. Det är huvudanledningarna till att kampanjerna inte tycks låtsas om varandras existens, skriver David Swanson på den radikala nyhetssajten Counterpunch.
”Den etablerade högern finansierar de mest galna aktivistgrupper, medan respektabla organisationer inom den professionella vänstern hellre flyttar runt solstolarna på Titanic för att slippa befinna sig i närheten av personer som är beredda att hamna i fängelse för det de tror på – den sortens agerande som vi berömmer när det händer i andra länder”.
Swanson, som själv är en av initiativtagarna till Stoppa maskinen, kritiserar dock också många inom sin egen rörelse för ovilja att samarbeta med etablerade grupper och för att “inte fundera på vad som kommer hända efter Tahrirtorget, de oundvikliga förhandlingar och kompromisser som kommer krävas för att nå resultat”.
Mitt i dessa mobiliseringar meddelade också USA:s viktigaste fackfederation, AFL-CIO, att de inte kommer stödja Obama inför valet 2012, på grund av han nyliberala kursändringar. Joe Uehlein, AFL-CIO:s tidigare avtalssekreterare, referar till händelserna i Wisconsin och drar i en stort upplagd artikel på webbsidan Commondreams upp linjerna för en offensiv fackföreningsrörelse som ”förvandlar Amerika till ett Tahrirtorg”, dock utan att kommentera de pågående planerna på att göra just detta.
Jämfört med Stoppa maskinen och Contract for a new american dream lyser en pusselbit också med sin frånvaro i hans vision, liksom i AFL-CIO:s offentliga utspel inför den nationella helgdagen Labour day: antiimperialismen och antimilitarismen.
Även om AFL-CIO förespråkar en form av grön keynesianism, säger fackföreningen ingenstans någonting om att frigöra resurser för denna genom nedskärningar i USA:s krigsmaskin.
