Inför förra veckan presenterade den chilenska regeringen, hårt pressad av demonstrationer som fortsätter utan tecken på att mattas och opinionsmätningar som visar på över 75 procents stöd för studenternas krav medan presidentens egna siffror är rekordlåga, ett förslag för att lösa konflikten vid förhandlingsbordet.
Enligt förslaget skulle det formas tre gemensamma kommissioner som under tre månader skulle diskutera bland annat stipendier och studielån, förstatligande av det i dag kommunala utbildningssystemet, vinstintressen inom utbildningen och förändringar i grundlagen för att garantera bland annat rätten till utbildning.
Studentrörelsens ledare tog emot förslaget och förde det vidare till de lokala rådslagen ute på skolor och universitet, men där förkastades det under slutet av veckan av en majoritet.
– Som förslaget ser ut nu kommer det inte accepteras. De ber oss att dyka i en bassäng utan vatten, tillkännagav Camila Vallejos, ordförande för nationella studentfederationen.
Även Lärarförbundet avvisade förslaget.
– Det ger inga garantier för att det kommer leda någonstans i de grundläggande frågorna, sade Jaime Gajardo, organisationens generalsekreterare.
Nu närmar sig gränsen för att de strejkande studenterna ska tappa ett läsår.
– Om någon väljer att tappa läsåret är det lika dumt som att misslyckas med avsikt på ett prov, men det är inget vi kan hindra, kommenterade president Sebastian Piñera efter studenternas besked.
Han sägs dock ha fått påtryckningar från rektorerna på de privata universiteten och gymnasierna, som förlorar mycket pengar i olika bidrag så länge strejken pågår och ännu mer om studenterna inte skulle gå ut året.
– Regeringen har satsat på att studentrörelsen skulle trötta ut sig, men det slog tillbaka, den har själv nötts ned i stället, säger Eduardo Araya, doktor i statsvetenskap på Santiagos universitet, till Arbetaren.
Studenterna å sin uppfattar han visserligen också som trötta, men samtidigt med starkt självförtroende.
– De känner av att regeringen är svag, som visas i opinionsundersökningarna, och tror att de kommer att kunna tvinga den att backa längre. Samtidigt litar de inte på den, de tror inte att planen var allvarligt menad utan bara ett sätt att vinna tid. Regeringen har förstärkt det intrycket genom att ge olika besked om vad de egentligen erbjöd vid olika tillfällen. Det är huvudanledningarna till att förhandlingarna kraschade.
Själv tycker han dock att det kunde vara tid att försöka nå en överenskommelse nu.
– Vissa av studentledarna har väldigt radikala mål, maximalistiska. De borde se till att nå resultat innan rörelsen tar ut sig och tappar kraft. Studenterna har inte riktigt insett att de redan uppnått mycket. På vissa områden har regeringen redan accepterat kraven i princip, exempelvis förstatligandet, på andra råder fortfarande totalt oenighet, till exempel att all utbildning ska vara gratis.
– Jag tror att från utbildningsministerns sida var förhandlingsöppningen uppriktig, men det finns två ”själar” inom regeringen: en som är beredd att göra omfattande reformer, och en som håller fast vid att det ska vara marknaden som styr utbildningen.
De flesta studentorganisationer avstod från att kalla till demonstrationer under veckan, av respekt för den nationalsorg som förklarats efter en flygolycka med 21 döda. Några grupper demonstrerade dock spontant och drabbade samman med polis i bland annat Santiago. Den 11 september hölls de traditionella demonstrationerna på årsdagen av militärkuppen 1973, som också de slutade i sammandrabbningar i Santiago.
Torsdagen den 8 september hölls solidaritetsdemonstrationer med studenterna utanför chilenska ambassader över hela Latinamerika. 200 argentinska lärare marscherade fram till gränsen i bergspasset El Libertador i Anderna för att symboliskt ”omfamna” grannlandet.
