En politisk bomb slog ned när Studieförbundet Näringsliv och samhälle, SNS, som har täta band till näringslivet, släppte rapporten Konkurrensens konsekvenser – Vad händer med svensk välfärd?
Rapporten visade att det inte finns några belägg för att privatiseringarna av välfärden har lett till förbättringar i kostnadseffektivitet och kvalitet.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. På Newsmill kallade DN:s tidigare chefredaktör Hans Bergströms forskarnas resultat för ”en förolämpning mot entreprenörer”, och från landets övriga borgerliga politiker och debattörer löpte kritiken längs tre huvudlinjer: den som angriper rapportens vetenskaplighet, den som anser att rapportens resultat inte spelar någon roll då valfriheten är en överordnad princip och ett viktigare värde än kvalitet, samt den som anser att forskningsunderlaget är för dåligt för att dra slutsatser om privatiseringarnas effekter och välkomnar ytterligare utredningar.
Den sista hållningen kan tyckas vara den mest intellektuellt hederliga och det är också en av rapportens viktigaste slutsatser; det finns för lite forskning på området och det är enligt SNS ”oacceptabelt” att 20 års privatiseringsexperiment inte har utvärderats. Att man inte från början säkrat datainsamling för att kunna undersöka effektivitet och kvalitet och att man inte utarbetat ordenliga kontrollsystem för tillsyn av verksamheter som övergår i privat ägo. I Stockholm kontrolleras exempelvis de 400 privata förskolorna i snitt vart femte år, medan de kommunala kontrolleras oftare.
Men har då ingen tänkt på detta med utvärdering och utredning? Jo, det är klart att någon har gjort det.
Så sent som i mars i år röstades ett sådant förslag ned i riksdagen. Vänsterpartiet föreslog att de socioekonomiska konsekvenserna av privatiseringarna skulle utredas. Finansutskottet som yrkade på avslag av motionen skrev i sin motivering att det ansåg att en mångfald av utförare kunde bidra till ett mer effektivt resursutnyttjande. De skrev även att ”mycket tyder på” att privatiseringarna ”kan” öka såväl kvalitet som kostnadseffektivitet.
Konsekvenserna av privatiseringarna behöver således inte utredas eftersom mycket tyder på att det kan bli bättre på olika vis. Finansutskottet var även noga med att lyfta fram ”vikten av regeringens arbete med att främja en ökad konkurrens och entreprenörskap inom vård och omsorg som ett led i arbetet med att stimulera förnyelse och att öka produktiviteten inom välfärdssektorn.” Det är just den förnyelsen och ökade produktiviteten rapporten nu slår hål på. Beläggen finns inte.
Även i höstas röstades en liknande motion ned och söker man sig bakåt i riksdagens arkiv finns fler motioner att hitta. Röster har höjts för att privatiseringsexperimentet ska utredas, men de har inte fått gehör.
Den socialdemokratiska regeringen sjösatte i april 2006 en utredning som skulle se över mindre företags, kooperativs och ideella föreningars möjligheter att bedriva verksamhet inom den offentligt finansierade hälso- och sjukvården och äldreomsorgen. Vad man kunde se var att små personaldrivna bolag eller kooperativ lätt slogs ut i konkurrensen av transnationella vårdföretag.
Politikernas vision om att privatiseringarna skulle gynna småföretagare, i kampanjerna ofta en kvinna som gått från vårdanställd till entreprenör, såg ut att komma på skam. Den privata vårdsektorn dominerades av fem stora vårdföretag. Utredningen lades dock ned 2007 av den borgerliga regeringen och gick aldrig ut till några remissinstanser.
Underlåtenheten att undersöka kvalitet och effektivitet bygger på synen att det löser sig själv på en fri marknad, där kunderna kan ”rösta med fötterna” och helt enkelt välja ett annat konkurrerande alternativ om kvaliteten är låg. Anders Borgs svar på SNS rapport är att han är ”övertygad om att konkurrens ger större kostnadseffektivitet”. Inga belägg visar på att det blivit så, men övertygelsen verkar i det här fallet räcka. Marknadsmekanismerna får ta hand om resten.
En utredning, som berör vården, har däremot dragits igång i år. Men det den ska utreda är statens del i vård- och omsorgssystemet, huruvida den är ändamålsenlig och effektiv. Självklart väl värt att utreda, men utredningen kommer inte att beröra om systemet med privata aktörer är effektivt. Fokuset skvallrar om synen på var problemen ligger. Statlig inblandning är problematiskt och ineffektivt, medan marknaden reglerar sig själv och inte behöver utvärderas.