Grekland har bara pengar för att betala ut löner och pensioner fram till mitten av oktober, meddelade den grekiska regeringen tidigare i veckan. Under söndagen meddelade det schweiziska läkemedelsföretaget Roche att man stoppar medicinleveranserna till en rad grekiska sjukhus på grund av obetalda fakturor.
EU:s finansministermöte beslutade förra veckan, med stöd från IMF, att hålla inne nästa planerade nödlånsutbetalning på åtta miljarder euro till Grekland eftersom man inte anser att budgetmålen uppnåtts. Grekland försöker täcka hålet med bland annat en ny fastighetsskatt, men eftersom orsaken till budgethålet är den djupnande depressionen, och varje ny besparing eller skattehöjning får förmodas fördjupa den, ser framtidsutsikterna mörka ut. Även om budgetsiffrorna tillfälligt skulle gå ihop, kräver fem EU-länder nu säkerheter för sina lån.
Men insikten att spelet snart är över börjar växa sig allt starkare. Om Grekland skulle ställa in betalningarna ligger i sin tur de europeiska bankerna illa till. Flera franska banker fick sina kreditbetyg nedgraderade nyligen och exempelvis finansminister Anders Borg (M) konstaterade i fredags att ”det är rätt uppenbart att det europeiska banksystemet har för lite kapital”.
På EU-mötet deltog också USA:s finansminister Timothy Geithner, något som aldrig inträffat tidigare. USA:s Federal Reserve har tillsammans med fyra andra centralbanker utanför EU börjat pumpa in pengar i eurozonen. De hotade europeiska bankerna har nämligen betydande skulder till USA-banker. Alla förstår att risken för en ny ”Lehman Brothers-händelse” – bankkonkursen som för nästan exakt tre år sedan, den 15 september 2008, blev startskottet för den globala finanskrisen – är överhängande. De senaste tillväxtsiffrorna för både USA och Eurozonen närmar sig nollstrecket.
Fast de grundläggande problemen är likartade i USA och EU – att de senaste decenniernas tillväxt varit beroende av uppbyggandet av skuldberg och bubblor – är EU:s position den mest akuta.
När EU:s ”strategi” att skjuta problemen framför sig (och samtidigt ge de privata bankerna mer tid att dra sig ur och flytta över förlusterna på regeringar och centralbanker) nu närmar sig vägs ände avtecknar sig två olika planer för fortsättning, i olika varianter och med mellanliggande positioner, kring vilka det just nu råder intensiv och bitter debatt inom den europeiska eliten.
Den första är att ta det avgörande steget till ”ett Europas förenta sta- ter” som den tidigare tyske ministern Joschka Fischer uttryckte det nyligen. En annan tysk ex-politiker, Gerard Schröder, förklarade förra helgen att ”länderna måste ge upp en del av sin nationella suveränitet”. Under förra veckan nådde EU-parlamentet en preliminär överenskommelse med kommission och ministerrådet om nya regler för ”ekonomisk styr- ning”, som inkluderar ekonomiska sanktioner mot länder som inte rättar in sig i ledet. Skuldsatta länder skulle enligt denna placeras under ”förmyndarskap” av EU-kommissionen, enligt ett utspel från den nederländska regeringen. De omfattande motsättningarna mellan olika länder är ett problem för den lösningen, en annan är dess impopularitet. I praktiken innebär det en omfattande avdemokratisering av Europa.
Det andra alternativet är en ”rädda sig den som kan”-politik. Det skulle innebära en splittring av eurozonen, där de finansiellt och industriellt starkare länderna – Tyskland, Holland, Österrike och Finland, dit man får anta att Sverige och Danmark skulle ansluta sig – går sin egen väg, i förlängningen inte bara när det gäller valutan utan i vad gäller hela deras ekonomiska och politiska positionering i världssystemet. Rapporter i affärspressen, och nyligen i offentliggjorda Wikileaks-dokument, pekar på hur Tyskland under senare år har knutit allt närmare kontakter med det rysk-kinesiska blocket –
ett möjligt alternativ om EU-projektet bryter samman.
Konsekvenserna av en sådan utveckling beskrevs nyligen av den polske finansministern Jan Rostowski i ett tal inför europarlamentariker. Han hänvisade till en analys från finansinstitutet UBS: ”Historiskt sett har finansunioner sällan brutits upp utan inbördeskrig eller någon annan auktoritär reaktion. Riskerna är stora för oroligheter som äventyrar lag och ordning, och egendomsrätten. Även länder som undviker intern splittring kommer antagligen vara tvungna att införa någon form av administrativ kontroll”.