Affärsgatan Wall Street på Manhattan i New York är platsen för omfattande demonstrationer. Polisen går hårt fram med batonger och tårgassprej och griper tusentals, men protesterna vill inte avta. Amerikanerna är ute på gatorna igen, trötta på den ekonomiska krisen och på överklassens och bankernas vägran att vara med och bidra till samhället. Inspirationen är upprorsrörelsen i Nordafrika och Mellanöstern, men än står inte riktigt lika mycket på spel.
Det är ändå underbart att se den växande rörelsen i USA, och att se vilken bredd den har. Vänster- och alternativrörelsen får uppbackning av både fackföreningar och ett växande antal krigsveteraner, en viktig markering i ett land där så mycket kretsat kring krig de senaste tio åren.
Högern har anklagat president Obama för ”klasskrig” när han krävt högre skatter från de allra rikaste – som i USA dessutom är de som får de största skatterabatterna. Samtidigt utkämpas klasskriget mot majoriteten av USA:s befolkning på flera fronter.
Offentliganställda i Wisconsin utkämpade i våras en hård kamp mot angreppen på strejk- och konflikträtten. I andra delstater utnyttjade de styrande den ekonomiska krisen för att driva igenom budgetar med särskilda tillägg om rätt att gå in och köra över lokalstyret i städer som inte ansågs spara tillräckligt. Arbetet med att försvåra för fattiga och minoriteter att rösta är i full gång inför nästa års presidentval, och i Washington blockerar republikaner mitt under brinnande kris allt som luktar skattehöjningar och sätter landets ekonomi i ytterligare fara.
Det är inte första gången amerikanerna är ute på gatorna. Det är inte mer än 40 år sedan USA låg i framkant och var en förebild i den tidens social omvälvningar i västvärlden. Motståndet mot Vietnamkriget, kampen för svartas rättigheter och den feministiska rörelsen var alla framgångsrika delar i en bred proteströrelse som formade en generation.
Hyllandet av socialistiska gerillarörelser till trots var rörelsen till sin natur främst liberal – inte minst gäller det hippierörelsen med dess rötter i en amerikansk frihetstradition – men på ett annat vis än den nyliberalism som tog sina första stapplande steg under tidigt 70-tal. Den politiska makten erövrade man aldrig heller – reaktionären Nixon knep makten både 1968 och 1972 och hade suttit till 1976 om han inte hade kört med så extremt fula trick i samband med omvalet.
Även om det kanske inte är realistiskt att hoppas på en ”arabisk vår” i USA, att demonstrationerna på Wall Street, trots det eko de ger runt landet, ger en rättvisare fördelning av de rikas enorma tillgångar och ett kullkastande av den paranoida maktapparat som byggts upp sedan 11 september, så lever drömmen om ett amerikanskt folk som står upp mot makten och kräver sin rätt.
