En augustikväll förra sommaren anlände Linda Moestam som vanligt till sitt sommarjobb på ett äldreboende i Luleå. Av personalen fick hon reda på att det finns misstankar om att en manlig boende under dagen förgripit sig på en dement kvinnlig boende.
– Jag tycker att det är underligt att det inte är folk på avdelningen utan att alla sitter i personalrummet. Jag går in och hittar kvinnan i mannens rum där han är i färd med att våldta henne.
Linda Moestam reagerade instinktivt och slet bort mannen.
– För mig var det självklart. Sedan har jag funderat i efterhand, om det här hade skett i skogen en mörk kväll hade jag inte haft samma möjligheter att förhindra det. Men jag är väldigt glad att jag i det här tillfället hade den möjligheten, och jag tvivlade inte på att jag skulle ha den fysiska styrkan att göra det.
Där kunde historien – för Linda Moestams del – varit slut. Hon hade stoppat ett övergrepp, och enligt all logik var det nu ledningens ansvar att polisanmäla och trygga den utsatta kvinnans situation. Ledningen hade dock andra tankar.
– Nästa morgon ringde chefen för att lugna ned mig. Hon hade hört att jag var upprörd och sade att de inte ville att jag skulle polisanmäla utan att de skulle ta tag i det. Det är svårt i det läget, någonstans måste jag ju ändå kunna lita på min chef när hon säger att hon ska ta ansvar.
Men ledningen polisanmälde aldrig. Det gjorde istället enskilda anställda på boendet, däribland Linda Moestam. Ärendet uppmärksammades medialt och hon framförde hård kritik mot kommunens hantering av fallet.
Hennes agerande, både när hon stoppade våldtäkten och efteråt, har nu lett till att SAC valt att belöna henne med årets civilkuragepris till Björn Söderbergs minne.
Trots att hon vikarierat på äldreboendet under flera somrar i rad var hon i år inte välkommen tillbaka. Men Linda Moestam ångrar ingenting.
– Nej, jag tycker det är självklart att utifrån sina möjligheter göra vad man kan i varje situation. I det här fallet var det en kvinna som inte kunde föra sin egen talan.
Samtidigt menar hon att diskussionen om civilkurage är svår. Många kanske vill ingripa, men vågar helt enkelt inte.
– Jag tror att det handlar om att folk måste känna sig trygga. Om människor i samhället vore tryggare med varandra kanske man skulle känna större stöd från andra medborgare i att våga stoppa orättvisor.
Linda Moestam påpekar att den typen av strukturell omvandling tar tid, men också att hon kommer att fortsätta engagera sig i frågorna. Tillsammans med en kamrat har hon nyligen startat upp en lokal avdelning av RFSL i Luleå, och anser att arbetslivet är ett område att prioritera.
– Det är otroligt viktigt, det finns många som far illa på arbetsplatserna. Framför allt bland de som avviker från den heterosexuella normen och inte kan vara öppna med kön eller sexualitet. Det är lätt för de som tillhör normen att säga att civilkurage är någonting självklart, men alla har inte samma privilegier att inkluderas, något som underlättar för en att våga ta plats
FAKTA: Civilkuragepriset
• SAC:s civilkuragepris delas årligen ut till en eller flera personer som ”uppvisat civilkurage och agerat mot missförhållanden på sin arbetsplats”.
• Det instiftades till minne av syndikalisten Björn Söderberg, som 1999 mördades efter att han avslöjat att en känd nazist satt i styrelsen för en Handelsklubb i Stockholm.
• Priset delades för första gången ut år 2000. Tidigare pristagare inkluderar bland andra brevbärarna i Mölndal som vägrade dela ut propaganda från Sverigedemokraterna (2002), Amalia Alvarez som tog strid mot rasistiska och sexuella trakasserier på sin arbetsplats (2007) och arbetarna som strekade vilt på Systembolagets dotterbolag Lagena (2009).
