Det är som att se en bilkrasch i ultrarapid. Socialdemokraternas nedgång startade redan sent sextiotal, och för 35 år sedan förlorade man regeringsmakten för första gången på över fyra decennier. Katastrofvalet 1991 hamnade partiet för första gången sedan tjugotalet under 40 procent av rösterna, och sedan har det, trots Göran Perssons långa regeringstid, bara gått utför. Om inte till en början med maktinnehavet så med förvaltandet av makten. Kritiken från vänster om sveket mot arbetarklassidealen har förvisso alltid varit sann, men vägdes nu allt mindre upp av satsningar på offentlig sektor och trygghetssystem som tidigare ändå kom arbetarklassens individer tillgodo, även om samma system låtit en utvald skara kapitalister berika sig med hjälp av skatterabatter och statligt stöd.
Om Perssons fega anpassningspolitik ändå länge visade sig räcka för en rad valsegrar grävde partiet till slut sin egen grav med valrörelsen 2006 och det absurda valet av Mona Sahlin året därpå. Moderaterna, den gamla fienden från allt från rösträttskampen till löntagarfonderna, tilläts kliva in och äga partiet på dess egen planhalva.
Frågan är om inte socialdemokratin helt enkelt dog där, och vad vi ser nu är ett odött lik som hasar fram. Mona Sahlin var ett stort misstag, och i ren panik efter ett andra valnederlag där partiet gjorde sitt sämsta resultat sedan innan allmän rösträtt infördes i Sverige valde man en ordförande som talade och såg ut som den generiske S-ledaren, sorten som går hem i stugorna.
Dessvärre har Håkan Juholt framför allt visat sig ha samma kvaliteter som Sahlin: Båda får de sin närmaste föregångare att framstå i ett förklarat ljus. Om Mona Sahlin lyckades frammana högst selektiva positiva minnen av Göran Persson, får Håkan Juholt Mona själv att verka – åtminstone bättre än Juholt.
Håkan Juholts tid som partiledare löper stor risk att bli den kortaste i partiets historia, men om han tvingas bort (vilket i skrivande stund är oklart) blir det på grund av bedrägerimisstankar och eventuella oförtjänta ersättningar, och inte på grund av en politik som kännetecknats av ännu mer otydlighet och anpasslighet till alliansens världsbild där allt handlar om att knipa medelklassens röster och inget om att få fler ur arbetarklassen att rösta.
Man kan naturligtvis med fog fråga sig varför vi ska bry oss om Socialdemokraternas problem, de bryr sig knappast om våra. Och avgörande segrar i parlamenten har alltid vunnits på gatorna först. Men naturligtvis behövs ett tydligt alternativ till alliansen även på den parlamentariska spelplanen, om inte annat för att det finns ett postfascistiskt parti som gärna skulle kliva in och ta den rollen i vänsteroppositionens frånvaro, på samma vis som de fick den serverad i partiledardebatten i SVT i söndags. Dessutom innebär en total dominans för borgerligheten att valdeltagandet går ner och att den livspusslande medelklassens röster blir ännu viktigare att säkra i kommande val.
När Socialdemokraterna krisar och Vänstern står och stampar utan att komma någon vart borde läget vara bättre än någonsin för ett nytt brett parti till vänster. Det spelar mindre roll om ett sådant kan hoppas åstadkomma någon verklig förändring. Vad som helst vore bättre än den nuvarande oppositionens ständiga walk over.
