Den 28 april 1945 avrättades Italiens fascistdiktator Benito Mussolini tillsammans med en rad andra medlemmar i Salórepublikens regering. De sköts utan rättegång av partisaner och dagen därpå fördes kropparna till Milano, där de visades upp på ett torg och utsattes för olika former av skändningar av den församlade folkhopen innan de hängdes upp upp och ner vid en bensinstation.
Parallellerna till Muammar Gaddafis slut är flera. Han ledde i den forna italienska kolonin Libyen en hård diktatur och formulerade, i sin gröna bok, en ideologi som inte saknade drag av korporativism. När han till slut blev övermannad efter hårdnackat motstånd mot rebeller uppbackade av bland andra USA och Storbritannien gjordes processen kort med honom. Liksom i fallet Mussolini dödades Gaddafi utan rättegång sedan han gripits, liksom i fallet Mussolini skickades bilden på hans sargade lik runt världen.
Det är lätt att förstå vreden hos de som förtryckts av en brutal diktator, när de äntligen får lägga händerna på honom. Att folket i Milano tog chansen att spotta på Mussolini och att sparka på hans huvud går att begripa, liksom att rebellerna i Sirte gick hårt åt Gaddafi när de fick chansen. Däremot borde både Benito Mussolini och Muammar Gaddafi ha ställts inför rätta i Nürnberg respektive Haag.
Det är lätt att tänka sig att ganska många av världens makthavare, inte minst de västledare som i våras bestämde sig för att bli Gaddafis fiender igen, drog en lättnadens suck när han fick en kula i huvudet. För den som sett Slobodan Milosevic eller Saddam Hussein i aktion i rättssalen, eller för den delen Hermann Göring i Nürnberg, råder inget tvivel om att Gaddafi skulle gjort allt han kunnat för att skapa sin egen enmansshow i Internationella brottsdomstolen i Haag. Kanske hade han även hängt ut en och annan av sina gamla polare bland EU:s och USA:s ledare.
När bilderna på Gaddafis sönderslagna kropp kablades ut över världen uppstod samma jubel som när Usama bin Ladin mördades i våras. På liknande vis hyllades det faktum att en hatad person skjutits utan någon form av rättegång. För den som själv deltagit i det blodiga inbördeskriget eller utsatts för Gaddafis förtryck kan det vara begripligt, men inte för människor i övriga världen. Särskilt inte om man i vanliga fall inte anser att summariska avrättningar är ett acceptabelt inslag i rättssytemet.
Muammar Gaddafi är alltså död och kan inte avslöja något om de skumma affärer han haft med höjdare inom västmakterna och oljeindustrin. Förhoppningsvis kan andra av hans närstående gripas levande och ställas till svars för regimens brott.
Förhoppningsvis, men mindre troligt, kommer även rebellernas framfart att vara föremål för granskning. Upptäckten av massgravar i Sirte är oroväckande, liksom rebellernas attacker mot svarta afrikaner från de södra grannländerna, vilka många befinner sig i Libyen som flyktingar.
Mer otroligt är däremot att EU:s ledare ställs till svars för hur de samarbetat med Gaddafi kring försöken att stoppa just flyktingströmmarna från Afrika, eller att företag som Lundin Oil med sin före detta styrelseledamot Carl Bildt äntligen får den granskning de förtjänar.
