Det finns fackföreningar och så finns det fackföreningar. Vissa, som Vårdförbundet, avtalar i praktiken bort sin konflikträtt, andra, som SKTF, byter namn till Vision och startar kampanjer för roligare måndagar på jobbet. I TCO arbetar de tillsammans med att lösa det så kallade ”livspusslet” för sina medlemmar.
Ställda bredvid Ledarna, fackförbundet för Sveriges chefer, bleknar dock andra exempel. Ledarna företräder en speciell sorts anställda, nämligen de som vanligen återfinns på andra sidan förhandlingsbordet i fackliga förhandlingar. Att de alls kallar sig fackförbund kan te sig lite underligt, många av deras medlemmar omfattas exempelvis inte av den vanliga arbetsrätten utan brukar ha löst den typen av problem med individuella avtal, fallskärmar helt enkelt.
Ledarna envisas ändå att uttala sig som fackförbund trots att de oftast mest skäller med husse. En av förbundets käpphästar är att löner ska sättas helt individuellt utan någon avtalsrörelse alls, något ordförande Annika Elias upprepar igen – under pågående avtalsrörelse.
Ledarna vill att kollektivavtalen enbart ska reglera hur ofta lönen ska revideras, enligt vilka kriterier och att prestation och resultat ska vara grunderna för lönesättningen. Och naturligtvis blir det enklare på alla vis för just Ledarnas medlemmar på det viset, man kan säga att de agerar gruppegoistiskt på samma sätt som när polisfacket gärna ser att krogar stänger tidigare så deras medlemmar får det mindre jobbigt på nattskiftet. Att de dessutom lägger sig bekvämt nära sin påstådda motpart arbetsköparna lär inte störa dem nämnvärt.
Ledarna är uppenbarligen ett ”fackförbund” med en politik riktad mot andra fackförbund, och att de förväxlar sina medlemmars speciella situation med övriga löntagares är en alltför snäll tolkning. Ledarna har nämligen beställt en undersökning som sägs visa att sju av tio svenskar i ”arbetsför ålder” vill att lönen sätts individuellt utan centrala avtal. Alltså som Ledarna och arbetsköparna. Eller?
I en debattartikel i Aftonbladet skriver Annika Elias: ”Vi i chefsorganisationen Ledarna har också svårt att förstå hur någon kan tro att dagens välutbildade medarbetare, som på alla andra områden i livet vill och kan göra egna val, vill att villkoren på jobbet görs upp bortom deras kontroll och inflytande.”
Varför inte ta Annika Elias på orden? För är det bara där skon klämmer är det lätt att åtgärda. Att anställda upplever att villkor görs upp bortom deras kontroll och inflytande är inte alls svårt att tänka sig, men lösningen är inte att fackförbunden frånsäger sig sin makt eller slutar förhandla om riktade löneökningar till eftersatta grupper, utan att de enskilda medlemmarna involveras på ett helt annat vis än vad som är fallet i majoritetsfacken i dag.
Att makten flyttas ner från heltidsanställda ombudsmän till dem de företräder och att de som berörs av ett beslut också är de som fattar det vore alldeles utmärkt. Ledarna och de som håller i deras koppel lär inte gilla en sådan utveckling, och inte lär det landa i något som ens liknar deras dröm om fullständigt individuell lönesättning. Men ett tillfrisknande för svensk fackföreningsrörelse vore det onekligen.
