Den offentligt finansierade vården i privat regi har kommit i fokus upprepade gånger under hösten. Först genom bråket på Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, där en forskningsrapport som inte entydigt var till privatiseringarnas fördel utsattes för skoningslös kritik av anhängarna av vård med vinstintresse. Sedan genom att effekterna av den privata vården belystes i larmrapporter från Koppargården i Vällingby utanför Stockholm, driven med skattepengar av den privata vårdjätten Carema Care.
Dåligt utbildad personal med för många gamla att ta hand om, fallolyckor och ovanligt många dödsfall. Larmen från anställda har lett till att politikerna i stadsdelsnämnden fick nog och vill säga upp kontraktet med Carema.
Uppgifterna om vanvård är fruktansvärda, men problemet med privata vårdföretag som Carema är inte i första hand att de gamla som hamnat i deras våld far illa, utan att de existerar.
Privat sjukvård är i sig något mycket problematiskt, att rika människor kan köpa sig förbi vårdköer och att privata kliniker kan locka till sig de bästa läkarna med högre löner bidrar till de ökande klyftorna i samhället.
Att privata aktörer tillåts bedriva vård och omsorg med samma skattemedel som den offentliga vården innebär ett annorlunda och större problem. När en verksamhet säljs ut och en privat aktör går in för att driva den på samma snålt tilltagna budget ska pengarna räcka till ännu en utgiftspost – vinsten.
Det finns naturligtvis varianter av privata verksamheter som drivs utan vinstintresse – föräldra- och personalkooperativ inom barnomsorgen till exempel. Men inga företag av Caremas typ startas utan en förväntan från ägarna om vinst.
När en pressad skattefinansierad verksamhet ska generera vinst måste pengarna tas någonstans ifrån, och alla besparingar utom möjligen högsta ledningens löner slår ofrånkomligt mot vårdtagarna. Carema delade dessutom tills alldeles nyligen, då förhållandena på Koppargården uppdagades, ut rejäla bonusar till ledningen – kopplade till storleken på vinsten.
Som om inte vinstkraven i sig var nog blandar sig internationella riskkapitalbolag allt oftare i leken – Caremas moderbolag Ambea ägs exempelvis bland annat av den amerikanska riskkapitaljätten Kohlberg Kravis Roberts & Co.
Bakom allt naivt tal om ökad valfrihet och mångfald har vi alltså en situation där äldre far illa på privata vårdinrättningar för att miljardärer som Henry Kravis, rankad som nr 88 på Forbes lista över USA:s rikaste, ska få ut sin förväntade vinst av pengar som ursprungligen tagits från landstingsskatten.
Privat finansierad sjukvård och privatskolor för de rikaste är ett uttryck för klassamhället, och pengarna till avgifterna har tagits ur mervärdet som arbetare jobbat ihop. Men systemet med friskolor och skattefinansierad vård i privat regi liknar alltmer en utplundring av offentliga medel där de mest behövande vårdtagarna plågas och till och med dör i förtid samtidigt som kapitalister berikar sig på skattemedel – i valfrihetens namn.
Att det över huvud taget kan vara lagligt är skrämmande.
