Mörkret har lagt sig och på en bakgård har tre personer samlats runt soptunnorna. Joakim Pihlstrand-Trulp har förberett sig mest noggrant och har med sig ett par gula gummihandskar, en pannlampa samt plastpåsar och ryggsäck.
– Det kan vara lite sunkigt på ytan, konstaterar Joakim innan det är dags att börja inventera förrådet.
Det är en rutten sopdoft som kommer inifrån soptunnorna, och i de genomskinliga soppåsarna finns det en blandad kompott. Fruktsaft från päron har blandats med couscous, och i det ytliga kladd som uppstår kommer Joakims gummihandskar väl till pass. Kollegorna Christoffer Eriksson och Tomas Jonsson börjar jobba utan några som helst tillbehör förutom plastpåsar och ett glatt humör.
Många hade nog hållit för näsan och gått härifrån illa kvickt. Att leta mat i sopor hade setts som en desperat sista utväg. Men den lilla trion som samlats här tänker annorlunda. För dem är det här inte bara gratis. Framförallt är det en protest mot all mat som slängs.
– Det är en social grej också, säger Tomas, som brukar hänga på och ”dumpstra” lite då och då.
– Jag brukar komma härifrån med omkring fyra påsar, säger Joakim, som kallar sig själv konsumtionsminimalist, han köper bara det absolut nödvändigaste, och matkostnaderna för hans hushåll på fyra personer ligger på några hundralappar per månad.
Det dröjer inte länge innan de tre sopdykarna skrapat ihop ett ganska stort sortiment. Här i sopcontainrarna som står utomhus är det främst frukt och grönt som slängs. Ofta finns det en liten skavank på frukten och då brukar de ratas av kunder. Butikens sortiment fylls hela tiden på, och det som är kantstött eller på väg att bli för gammalt åker ner i soporna.
En del av varorna har gjort en resa runt halva jorden för att hamna här. Ett tjugotal mango fiskas upp och de har odlats fram i Costa Rica. Ett vindruvepaket har sin förhistoria i Indien, grapefrukten kommer från USA. Även flera europeiska bönder har varit med och fyllt på soplagret. Ruccolasalladen är från Italien, gurkan har körts hit från Danmark. Bakom knuten på en normalstor matbutik i Stockholm går det att få en liten aning om hur mycket vi människor slösar på jordens resurser.
När Konsumentföreningen Stockholm för två år sedan gjorde en inventering av 72 olika hushåll i Bromma kom de fram till att 57 procent av all mat som slängdes var fullt ätbar. ”Rapport från en slaskhink” drog igång debatten och många fick upp ögonen för frågan om matsvinn.
Frukt och grönsaker brukar ofta slängas för att de blivit för gamla. Ris brukar hamna i soporna för att vi kokar för mycket och inte äter upp. Kött och fisk är det lite olika med, fläsk och lax slängs ibland för att de blivit för gamla och ibland för att de ligger kvar på tallriken efter avslutad måltid.
Livsmedelsverket har uppskattat att hushållen i Stockholms län slänger fullt ätbar mat för cirka 513 miljoner kronor om året, alltså över en halv miljard kronor. Matbutiker och restauranger slänger också mycket, men inte i närheten av de matberg som alla hushåll gör sig av med. Hushållen står för ungefär 78 procent av allt matsvinn.
– Det är ganska mycket lime här, konstaterar Joakim efter att ha genomsökt soptunnorna ordentligt.
Rättare sagt en stor säck full med lime, och de tre sopdykarna är redan från början tveksamma om det är värt att plocka med sig tiotals kilo hem. De förklarar visserligen att en del av charmen med att leta mat på det här sättet är att de aldrig på förhand vet vad de kommer att få.
– Det främjar kreativiteten, menar Joakim.
Genast börjar det spekuleras i recept och användningsområden för lime, och snart spinner de vidare på tidigare fynd. Christoffer berättar om hur han fick köket fullt av brysselkål vilket tvingade honom att experimentera med maträtter han tidigare aldrig lagat.
– Här har vi fikabröd för flera hundra kronor, ropar Joakim och hivar upp en kasse med kanelbullar, frallor och wienerbröd.
Glasyren på en bulle har hamnat lite på sniskan, annars verkar den ätbar. Troligtvis är det här bröd som bakas under dagen, och en del av sötsakerna får följa med hem, även om de ser lite tillplattade ut. Men för sopdykarna handlar inte mat om utseendet. Det viktiga är att det går att äta, och bara för att ena kanten av en gurka är mjuk och oaptitlig innebär det inte att hela gurkan måste kastas. Viktigast är att använda sina sinnen, inte stirra sig blind på varornas bäst-före-märkning.
– Det är bara en uppskattning, med ganska stora marginaler, säger Joakim.
– Vi människor har finkänsliga sinnen så vi märker när något blir dåligt. Du kan ha mjölk som är två veckor över det där datumet som fortfarande går att använda. Men folk häller ut det ändå utan att kolla först. Vi har ett sådant överflöd så vi kan tillåta oss att göra det.
Ingen av de tre som är ute och dumpstrar den här kvällen har någonsin råkat illa ut för att de tar mat. De är också osäkra på om det är olagligt. Men Joakim ska snart få svar på tal. Medan hans två kumpaner beger sig iväg stannar han kvar en stund extra. När Joakim packar ner maten i plastkassar och i sin stora ryggsäck kommer två mörkklädda personer fram. Två misstänksamma och allvarliga civilpoliser. Joakim är tagen på bar gärning av lagens väktare och nu ställs allting på sin juridiska spets. Poliserna kollar först id, en av dem går runt hörnet och slår en signal för att kolla upp personen de stött på mitt i natten.
– Det är i gråzonen, säger en av poliserna rörande om det är lagligt eller inte att plocka på sig mat på det här sättet.
Joakim passar på att hålla ett litet brandtal om miljö och resursslöseri. Han tycker det är lika bra att vara rak och ärlig, och redogör för sin syn på saken. Soporna tror han rent juridiskt tillhör affären. Om det anses vara stöld att ta saker som någon annan har slängt, det vet han inte.
Efter ett tag tar poliserna med sig Joakim bakom hörnet, bort från den nyfikna journalisten och fotografen. Vad kan straffsatsen vara för den här typen av matstöld? Knappast fängelse. Troligare dagsböter. Eller kan det vara så att polisen nöjer sig med att beslagta stöldgodset?
Några minuter senare är Joakim tillbaka och packar ihop de sista av sina matvaror.
– De gjorde en snäll bedömning. Eftersom containrarna inte är uppmärkta var det svårt att veta vem jag skulle ha stulit ifrån. Men de sade att jag skulle vara försiktig och att en annan patrull kunde ha gjort en annan bedömning.