Inför folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 var argumenten från nejsidan många och varierande. Allt från liberal kritik mot det enorma stödet till efterblivna jordbruk och rasisternas enfaldiga invandrarskräck, till miljövännernas oro för mer utsläpp och vänsterns farhågor om en gränslös polis och ökad kontroll.
Den mest långtgående kritiken mot EU handlade på den tiden om hur man byggde upp en överstat som skulle sätta det nationella självbestämmandet ur spel.
Valutasamarbetet, hårda budgetkrav och EU-direktiv, som tvingande lagstiftning, verkade med åren ge kritikerna rätt, även om det gick med små steg och inte märktes så mycket i vardagen.
Förrän nu.
Den ekonomiska krisen i euroområdet har på kort tid satt demokratin ur spel i både Italien och Grekland. Förre EU-kommissionären Mario Montis expeditionsministär som ersätter Silvio Berlusconi må ha de allra flesta partiers stöd, men den är inte demokratiskt vald. Samlingsregeringen i Grekland inkluderar även fascister från det lilla partiet Ortodoxa folkfronten.
I senaste valet gjorde de ett resultat nästan identiskt med Sverigedemokraternas, 5,6 procent.
Folkfrontens Makis Voridis, nyligen upphöjd till infrastrukturminister, utmärkte sig på 1980-talet som hårdför högerradikal studentaktivist. Andra politiker som krisens svallvågor svept in i regeringskansliet i Aten har fällt hårda nedsättande kommentarer om såväl judar som muslimer.
I Berlusconis demokratiskt valda regering i Italien ingick redan halvfascister, medan rena svartskjortor gav den sitt stöd. Montis ”opolitiska” kabinett innebär kanske ingen konkret försämring i just den meningen – och högerradikala Lega Nord har förklarat sig i opposition. Men istället är den ett exempel på hur drömmen om teknokratväldet, som alltid legat på lur hos Europas styrande, förverkligas. Inte genom nya överstatliga strukturer utan direkt på nationell nivå.
Montis regering innehåller inga politiker alls. Istället har han fyllt den med ”kompetenta personer”, som Corrado Passera, chef för Intesa Saopaolo som är en av Europas största banker. Han får nu ansvaret för bland annat infrastrukturen och blir alltså kollega med den gamle grekiske studentfascisten Voridis.
Det är många år av korruption och allmän finansiell röta som lett fram till den kris som nu gjort det politiskt möjligt att tillsätta expertregeringar utan politiker, och naturligtvis kan inte EU i sig ensamt lastas för att det gått så långt i Grekland och Italien. Samtidigt tar de som länge velat se minskat inflytande från ”skadliga särintressen”, som exempelvis arbetarrörelsen, tillfället att driva igenom sin politik. I 1970-talets Latinamerika använde man sig av generaler, i Europa 2011 tar teknokraterna kommandot.
”Hitlers stormaktsdröm förverkligad” stod det på EU-motståndarnas klistermärken 1994. Den utveckling vi ser nu kanske inte exakt motsvarar nazisternas visioner. Men väl det bara alltför många av det europeiska näringslivets toppar länge drömt om med ett belåtet leende på läpparna.