Det går lätt att konstatera att det gått framåt med jämställdheten i Sverige, i alla fall på lång sikt. Kvinnor fick rösträtt för 90 år sedan, och på det knappa sekel som gått har mycket förändrats. Ja, bara på de senaste generationerna när det gäller saker som hur stor del fäder tar i hushållsarbetet. Få under 55 höjer längre på ögonbrynet åt en man som är pappaledig eller har ett genuint intresse för matlagning. Inte heller åt att kvinnor fortsätter arbeta heltid fast de har småbarn hemma.
Det är då man måste påminna sig om att jämställdhet, liksom andra rättigheter, aldrig får tas för given. Samtidigt som många av de saker våra mammor och mormödrar kämpade för i dag tas för självklara, finns hela tiden en motrörelse. I bästa fall utgörs den av folk som helt enkelt har lite svårt att acceptera att världen förändras, men de brukar inte vara ett stort problem – de klagar på att kvinnor tar plats men finner sig ändå i att chefen kan vara en kvinna och att deras söner tar ledigt för att vara hemma med barnen.
På senare tid har vi sett två parallella tecken på en oroande utveckling. Dels hur aborträtten ifrågasätts av religiösa och konservativa i och utanför parlamentet, dels hur den pyrande antifeminismen tar sig alltmer aggressiva uttryck.
Att kvinnor står upp och hävdar sina rättigheter har alltid väckt ont blod och anklagelser om ”manshat” och sexuella hämningar, men där det tidigare stannat vid hån märks nu en hårdare ton. Katalysatorn denna gång är en provokativ feministisk teaterpjäs, och man får väl säga att provokationen verkligen tagit skruv. Finns det något som enar bittra män i samhället, från fascister som terroristen Anders Behring Breivik och hans ideologiske mentor Peder ”Fjordman” Jensen över radikalkonservativa, sverigedemokrater och ”respektabla” konservativa som tidskriften Axess redaktör Johan Lundberg, till de radikala islamister de ser som ett hot mot västvärlden, så är det hatet mot feminister. När även mansdominerade grupperingar man vanligen ser som liberala, som det internationella hackeraktivistnätverket Anonymous, hakar på får antifeminismen en ännu bredare bas.
En amerikansk antifeministisk sajt har utfäst en belöning till de som samlar in information om svenskar inblandade i teaterpjäsen som väckt så mycket hat. Uppmaningen har länkats vidare av Wikileaks, en organisation som så sent som i våras åtnjöt den största respekt men som på sistone blivit helt inriktad på försvaret av ledaren Julian Assange mot anklagelserna om våldtäkt. Assange har tidigare talat om Sverige som ”feminismens Saudiarabien”, ett omdöme som passar väl i den antifeministiska diskursen.
Det är bara 90 år sedan kvinnor fick rösträtt i Sverige, och i vissa länder saknar de det än i dag. Våldtäkt på kvinnor är en form av krigföring i många av världens konflikter, flickor löper risk att dödas vid födseln i vissa delar av världen. Andra säljs som slavar till bordeller och åter andra lever i misshandelsrelationer eller mördas av sina män.
Det är realiteter som det kan vara direkt farligt att ta strid mot i många länder. En hotfullare attityd från svenska kvinnohatare ter sig kanske inte så farlig jämfört med vad feminister riskerar i exempelvis Afghanistan, men är ändå värd att ta på allvar som ett tecken i tiden. För 20 år sedan oroade vi oss för fascismens framväxt, i dag sitter representanter för den nationella rörelsen i riksdagen. Reaktionära strömningar som antifeminism kan mycket väl hitta en grogrund och växa i oroliga tider.
