Kristdemokraterna, KD, vill införa stämpelklockor på förskolorna så att det ska ”löna sig att hämta tidigt”. Föräldrarna ska då endast betala för exakt den tid barnet är på förskolan och reformen ska på så vis ge föräldrar ekonomiska incitament att ha sina barn hemma mer.
De som tjänar på förslaget är de som redan i dag har de största möjligheterna att pussla. Makten över arbetstiden är ojämnt fördelad vad gäller såväl klass som kön. Män i tjänstemannayrken har störst möjlighet att styra över sin arbetstid och kvinnor i arbetaryrken minst. Enligt LO-rapporten Arbetstider 2009 jobbar tjänstemän i mycket högre grad än arbetare kontorstid, när förskolor har öppet, samt har betydligt större möjlighet att flexa. Varannan LO-kvinna och var tredje LO-man jobbade 2009 skift eller enligt schema där arbetstiden är förlagd på olika tider på dygnet: kvällar, nätter och helger.
De flesta som jobbar obekväm arbetstid gör det för att arbetsköparen kräver det, inte av eget val. Så vilka som skulle ha möjlighet att utnyttja KD:s morot/piska står ganska klart.
I Kommunals rapport Alla andra hämtar tidigt framgår att många föräldrar redan känner en press att hämta tidigt. Dels på grund av att andra föräldrar gör det men också på grund av förskolans öppettider. Varannan kommun saknar barnomsorg utanför kontorstid och för många är snarare problemet att inte kunna hämta tillräckligt sent. Hur de som behöver ha sina barn inom barnomsorgen över natten skulle hanteras om avgiften knyts till antalet timmar nämner KD inte.
Det som också döljer sig i förslaget är en markant glidning mot avgiftsfinansiering framför skattefinansiering av barnomsorgen. KD vill öka föräldrarnas delfinansiering av barnomsorgen. De vill att det sammantaget ska bli dyrare för föräldrar att ha barnen på förskola, med stämpelklockan som en liten morot att det inte blir fullt lika mycket dyrare om man bara hämtar tidigt.
Tillsammans med förslaget om en fördubbling av vårdnadsbidraget är linjen tydlig. Småbarnsföräldrar ska genom ekonomisk styrning fås att vara hemma mer med sina barn. Politiken riskerar att bli en kvinnofälla då det i dag är kvinnor som i störst utsträckning tar ansvaret för att hämta och lämna barn på dagis. Det har också visat sig att det varit en förkrossande majoritet kvinnor som ansökt om vårdnadsbidrag under de år bidraget funnits.
Det är kvinnor som jobbar deltid för att ge familjen tid och kvinnor som är hemma. Resultatet är sämre ekonomi för kvinnor, lägre pensioner och sämre löneutveckling. KD:s familjepolitik utgår också tydligt från en familj med två föräldrar och skulle slå väldigt hårt mot ensamstående, som inte har möjlighet att pussla med en partner med tidiga hämtningar, råd att jobba deltid, eller möjligheten att gå hemma med vårdnadsbidrag eftersom familjeförsörjningen säkras av någon annan.
Ett motargument som hörs tydligt i debatten är att KD:s ”hämta-tidigt-linje” och vårdnadsbidrag, strider mot arbetslinjen. Argumentet har seglat upp och blivit mer vanligt förekommande än argumentet om kvinnofällor i diskussionen om barnomsorgen.
Kommunals ordförande Annelie Nordström och chefekonomen Emma Lennartsson skriver i ett debattinlägg att ”om alla förvärvsarbetande föräldrar skulle gå ned en timme i arbetstid per dag förlorar kommunerna skatteintäkter i storleksordningen 4,5 miljarder kronor”.
Att småbarnsföräldrar går ned i tid äventyrar alltså samhällsekonomin. Det brukar vara borgerligheten som framför det argumentet när arbetstidsförkortning kommer på tal, medan arbetarrörelsen har tillåtit sig drömma om en tillvaro som inte bara är centrerad kring arbete. Såväl åttatimmarsdagen som den femte semesterveckan utmålades som hot mot samhällsekonomin innan de infördes och visade sig inte vara det.
I oktober krävde LO:s jämställdhetspolitiske utredare en familjepolitik som främjade arbetslinjen och ett slopande av vårdnadsbidraget på grund av att det strider mot denna, och argumenten har även hörts från Hotell- och restaurangfacket.
Möjligen är det bara en retorisk poäng för att visa på att alliansen säger emot sig själv eller så är det ett tecken på att det i dag är mer effektivt att argumentera med borgerliga argument än med feministiska. Men alliansens verklighetsbeskrivning att alla måste jobba mer och längre, även sjuka och gamla, verkar ha fått fäste även i arbetarrörelsen. Att kravet på sex timmars arbetsdag länge lyst med sin frånvaro är då föga förvånande.