Det fruktansvärda hände i november 2011. Inhyrda arbetare från underentreprenörer avlägsnade kalkbeläggning från en ugn hos Nordkalk i Luleå. Het vattenånga och varm kalk slog upp ur ugnen och skadade alla sju arbetare.
Två blev livshotande skadade. Två unga killar på 19 och 23. De fick svåra brännskador, och frätskador på ögon och luftvägar. Nu under julen dog 23-åringen.
Det är inte första gången vårdslöshet med arbetares liv rapporteras från Nordkalk. I december 2010 föll en driftsingenjör fyra meter från en landgång när han lastade kalk.
Även den olyckan kunde ha fått dödlig utgång. Att arbetaren kom undan med ett skadat revben, en spricka på bröstbenet och hoptryckt lungspets är illa nog.
Företaget ådömdes 100 000 kronor i böter. Företagets omsättning var samma år 331,9 miljoner euro.
Ändå beklagade sig Göran Sandström på Nordkalk. ”Även om vi kan ha lite olika åsikter om saker så har vi valt att inte gå vidare. Det här var en detalj som hade uppmärksammats av vår interna skyddskommitté, men vi hade inte åtgärdat det snabbt nog,” sa han i NSD.
Att det inte finns skyddsräcke på en landgång fyra meter upp i luften beskrevs alltså som ”en detalj” och man tvekade inte att skicka upp arbetare där utan att ha åtgärdat problemet.
Nordkalk är inga ensamma skurkar på arbetsmarknaden. Det är i dag regel att företagen pressar sina kostnader (läs: ökar sina vinster) genom att sätta arbetares liv och hälsa på spel.
Ofta genom att anlita svart arbetskraft, underentreprenörer och bemanningsföretag. Byggbranschen toppar den grymma statistiken över döda i arbetsplatsolyckor.
Att vara arbetare är inte bara slitsamt och ohälsosamt på lång sikt. Risken att dö i olyckor finns hela tiden.
Det är kalkylerade risker som arbetsköpare tar med andras liv.
Varför skrivs så lite i tidningarna om dessa brott? Tidningar som annars inte tvekar att hänga ut misstänkta visar inga bilder på de skyldiga till dessa unga pojkars död.
En bot på en miljon och uppåt är praxis när en arbetare avlidit till följd av bristande arbetsmiljö. Varför får inte de skyldiga kännbara fängelsestraff och näringsförbud på livstid?
Att ett riksdagsparti nu äntligen säger sig vilja förbjuda bemanningsbolag är ett hoppfullt tecken i tiden. Kampen mot dessa har gett politiskt avtryck. Sist och slutligen hänger vad som är möjligt på vad arbetarkollektivet tillåter.
Så länge folk jobbar som uthyrda, svart, eller arbetsköparna utnyttjar att vissa arbetare är papperslösa, måste vårt svar vara solidaritet. Att dessa arbetare tillåts göra jobb med bristfällig säkerhet sänker säkerhetsnivån för alla. Därför måste facklig organisering och kamp i vardagen vara inkluderande och gälla hela kollektivet.