I den pågående debatten runt privatiseringar och utförsäljningen av allmännyttan är de ideologiska gränserna dragna. Å ena sidan finns de som tror att ett lyckosamt samhälle bygger på värderingar som gemenskap, solidaritet och samarbete. Å andra sidan finns de som tror att individen gör sitt bästa när den blir personligt belönad och att detta är grundlagen för en positiv samhällsutveckling för alla. Hur man än vänder och vrider på argumenten återkommer man oundvikligen till denna grundläggande skillnad.
Om vi – det vill säga vi som står på det gemensammas sida – vill ha något mer att komma med behövs det annat än fler intellektuella argument. Vi måste återkalla en gammal sanning; nämligen att konkreta exempel ofta är effektivare än allt snack. Det är inte särskilt övertygande att hylla det gemensammas värde om offentliga platser är tomma, okommersiella lokaler oanvända och ideella föreningar ignorerade. Privatiseringsförespråkarnas starkaste argument är att det gemensamma ”inte fungerar”. Det starkaste motargumentet är beviset att det inte stämmer. Ett sådant bevis kan inte finnas utan en oumbärlig princip för all solidarisk politik: att organisera sig tillsammans.
det finns så klart strukturer som kräver en bred organisering. För att förändra arbetsvillkoren på SJ måste lokförarna i Malmö och stationsarbetarna i Luleå samarbeta. Samtidigt är lokal organisering en oerhört viktig bas för alla organiseringsprocesser. Det finns flera anledningar till det:
1. Det är lätt att organisera sig lokalt: mötena och aktiviteterna är nära, man träffar dem man samarbetar med på väg till bussen, gemenskapskänslan bygger inte i första hand på ideologiska övertygelser utan på den delade vardagen, och så vidare.
2. Konsekvenserna av lokal organisering är omedelbara: barnen får ta del av förskolans nystartade genusprojekt, man promenerar i skogen som inte höggs ned för en bilväg och äpplena i köket samlades in i villaområdena.
3. Aktiviteterna är direkt kopplade till den sociala verkligheten: diskussioner kan uppstå utanför Konsum, man pratar i telefon med stadsdelsdirektören och grannarna vill veta vad man håller på med. Ibland kan det vara en utmaning – men det är en utmaning som behövs för en trovärdig politik.
Styrkan i konkreta exempel blir speciellt tydlig i lokala sammanhang. Det är en sak att säga att vi borde ha lokal och ekologisk mat, det är en annan sak att ta folk till den så kallade Indianparken i Skarpnäck för att visa Folkodlarnas planteringar. Det är en sak att säga att vi borde ha aktiviteter som kan sammanföra människor med olika bakgrunder, det är en annan sak att bjuda in folk till en fotbollmatch på Kärrtorps IP med spelare från tio olika länder.
I dag finns det flera initiativ med fokus på lokal organisering i Stockholm, bland annat Nätverket Linje 17 samt Nätverket Linje 19 och Föreningen Södra Förstaden. Om man tänker på hela landet så kan inget enskilt nätverk rädda det gemensamma. Men med ett nätverk av nätverk ser det annorlunda ut.
