Steget kan tyckas långt från hungerstrejkande IRA-kämpe i det tidiga 1980-talets Nordirland till sexmissbrukande yuppie i dagens New York, men Steve McQueens andra långfilm, Shame, visar sig ha mer gemensamt med skildringen av Bobby Sands svältdöd i Long Kesh-fängelset än man kanske först skulle ha gissat. Det handlar inte bara om att Michael Fassbender – stjärna, karaktärsskådespelare och sexsymbol – återkommer i huvudrollen, eller om att den kalla, grå-blå färgskalan i Manhattans minimalistiska skyskrapelandskap av glas och betong här påminner om det anonyma helvetet i fängelsemiljöerna från McQueens debutfilm, Hunger. Skrapar man på den ytan återstår också två berättelser om män i historiskt betingad fångenskap.
Bobby sands fängelse är konstruerat av både fysiska murar och historisk konflikt. Han går i döden med öppna ögon men behåller sitt människovärde genom kraften i sin övertygelse. Brandon Sullivan (namnet på huvudrollen i Shame, som för övrigt även han är av irländskt ursprung) sitter fast i en värld befriad från allt människovärde som inte kan mätas i prislappar och profiter. Han flyr undan tomheten med hjälp av porr och prostituerade. Jakten på sexuella kickar tränger för stunden bort varje djupare tanke, som obönhörligen skulle hota att avslöja att det inte finns någonting i hans verklighet värt att tro på eller leva för. Men det ständiga förvandlandet av intimitet till affärstransaktion bryter också gradvis ned varje rest av hans förmåga att möta andra människor i något som ens skulle kunna likna mänsklig gemenskap.
Brandon sullivan saknar en förmåga som är livsviktig för den som vill hålla sig välmående mentalt i hans position, nämligen förmågan att hyckla och dela in världen i separata fack. Det är en förmåga som hans chef, David, besitter i övermått. David kan röra sig mentalt oberörd mellan affärstemplens människoförnekande hyperkommersialism, nattklubbskvällarnas till intet förpliktigande otrohet med servitriser och den faderliga stoltheten över familjen där ute i villaförorten. Han har hela den övre medelklassens självförhärligande kulturella kapital, självgoda moralism och bekväma skygglappar. Brandon Sullivan har, det anar vi i alla fall, fått kämpa sig upp från fattiga förhållanden med näbbar och klor. Han har tvingats se igenom hyckleriet och skulle förmodligen ha alldeles för lätt för att känna igen sig själv i de utnyttjades skara, om han tillät sig tänka.
Shame är en film om bottenlös förtvivlan. Medan Bobby Sands lever och dör, är Brandon Sullivan en levande död, en vältrimmad kugge i ett maskineri bortom det allmänmänskliga förnuftet, en självgående vansinnesmekanism som suger in och hamrar sönder människorna. Det kändes obehagligt passande att se filmen just som klimatmötet i Sydafrika klargjorde att världskapitalismen helt avskrivit tanken på att rädda planeten som alltför kostsam.
Steve mcqueen, som hade en framgångsrik karriär inom konstvärlden innan han började göra långfilmer, hör definitivt till de intressantaste samtidsskildrarna. Med risk för att göra sig skyldig till en smaklös ordvits, skulle man kunna säga att han så här långt skildrat en värld utan varje levande hopp. Återstår att se om han i framtiden kan hitta en position bortom valet mellan att dö med bibehållen värdighet eller att leva i förnedring.
