Anna Wahlgren, landets största självutnämnda expert på barnuppfostran, avslöjas som tyrannisk moder av en av sina döttrar i en nyutkommen bok. Wahlgren är kanske mest känd för Barnaboken (1983) och hennes metod att genom att låta barnen skrika sig till sömns skapa trygga barn. Jo, verkligen så!
Wahlgren är också stark motståndare till dagis. Ett ställningstagande som länge kändes helt apart, men så hände något. Rika människor i storstadsområden började hämta sina barn tidigare från dagis.
Det blev till och med till en slags tävling i vem som kunde hämta allra först, avslöjade Dilsa Demirbag-Sten i Dagens Nyheter 2008. Och som så många andra trender har fenomenet nu sipprat ned i samhällets alla lager och visa mig den morsa som inte har dåligt samvete över barnens dagistimmar och jag ska betala en spa-vistelse åt henne på stubben.
Att våra barn tas om hand kollektivt, tillsammans, är fantastiskt. Våra små lär sig turtagning och kamratskap och får chansen att skapa egna relationer med barn och vuxna utan att föräldrarna baksäteskör.
På dagis gör det inte så mycket att mamma dricker för mycket vin eller att pappa tvingar en att be kvällsbön. I gemenskapen befrias barnen från familjens maktfullkomlighet och kan erövra livet efter eget huvud.
Dagis är ingen förvaring. Där arbetar utbildade människor efter en plan som är noga uttänkt och vilar på forskning om barns behov och utveckling. Vilken förälder kan erbjuda det?
Det politiska spelet bakom dagishatet ska inte förringas. Efter valet 2006 uppstod en ohälsosam korsbefruktning av Kristdemokraternas gammaltestamentliga familjesyn å ena sidan och Centerns ambition att skapa en ny arena för företagande å andra sidan. Den arenan kallades lite fint för Hushållsnära tjänster och vi fick Vårdnadsbidraget för att stimulera hemmafruskapet samtidigt med RUT-avdraget för att gynna tjänstesektorn.
För de flesta mammor vill trots allt jobba. Det dåliga samvetet anställer en barnflicka, pappa staten betalar halva lönen och pigbolagen kan vinstmaximera sin verksamhet.
Kvar står vi som varken kan vara hemma eller betala en barnflicka. Allt vi lämnades med är det dåliga samvetet. Och som att det inte vore nog tar vi det personligt. Jag är dålig. Jag har misslyckats.
Om det är fel att ta hand om barnen gemensamt genom samhället verkar inte heller lösningen vara gemensam. Var och en får brottas med sina egna deltidstimmar.
Tänk i stället att det gemensamma är bra som kan bli bättre. Den bättringen kämpar vi för tillsammans, som föräldrarna i södra Stockholm som samlats i Förskolevrålet till exempel. Vänsterpartiets kongress beslöt sig i helgen för att fortsätta kampen för sex timmars arbetsdag. Vad vore en sådan reform om inte en smärre revolution!
Under tiden klappar säkert Anna Wahlgren i händerna åt Kristdemokraternas förslag om stämpelklocka på dagis, medan hennes läsares barn desperat skriker sig till sömns.
