Vänsterpartiets ställningstagande mot bemanningsföretagen i samband med helgens partikongress är mycket glädjande, på flera vis. Det är på tiden att frågan om bemanningsbranschens existens på allvar kommer upp och debatteras i riksdagen.
Alltför länge har det verkat som om urholkandet av anställningstryggheten genom inhyrning betraktats som något beklagligt men oundvikligt, i stil med höststormar eller vinteroväder som slår ut elförsörjningen, när det egentligen är ett resultat av politiska beslut.
Bemanningsbranschen legaliserades 1993, för mindre än tjugo år sedan. En dom i Arbetsdomstolen 10 år senare öppnade upp för att ersätta uppsagda arbetare med inhyrda, och därmed var fältet fritt för dagens omställning av arbetsmarknaden från fasta anställningar till inhyrningslösningar där arbetare förväntas leva i osäkerhet, att vakta vid telefonen för att kanske bli inringda, eller att göra samma jobb som förut fast till sämre lön och villkor.
Än viktigare är vad den minskade anställningstryggheten gör med maktförhållandena på arbetsplatsen – inhyrda arbetare är tyvärr ofta arbetare som håller tyst, som inte bråkar och som ofta inte ens är organiserade.
Alltför länge har svenska fackföreningar – med undantag för SAC – behandlat bemanningsproblematiken som något man måste leva med, i stället för att arbeta för att problemet elimineras. Kan Vänsterpartiets tydliga hållning i frågan bidra till en förändring är det mycket välkommet.
På det hela taget känns det som att V kliver fram som ett tydligare oppositionsalternativ i och med partiledarbytet. Lars Ohly var en mysig men okarismatisk ledare som hellre mumlade och trasslade in sig i formuleringar än aktivt och tydligt utmanade Socialdemokraterna om ledartröjan inom oppositionen.
Som Josefin Brink (V) säger till Arbetarens reporter i detta nummer vore det fel att tro att allt blir bra bara man väljer en ny partiledare – eller, frestas man tillägga, bara för att man röstar på ett vänsterparti som klubbat några vettiga deklarationer på sin senaste kongress. Däremot gagnas det politiska klimatet i Sverige av att det formeras en opposition värd namnet. Och när nu Miljöpartiet smörar för alliansen och Socialdemokraterna verkar vara inställda på fortsatt kräftgång och internkrig mellan en inkompetent ledning och högerflygeln är det inget som hindrar att V med Sjöstedt kliver fram och kapar åt sig opinionsprocent inom oppositionen.
De gör det i så fall genom att pröva något så ovanligt inom svensk politik som att slå fast ett antal inopportuna ståndpunkter och driva dem, trots att politiken inte passar vare sig näringslivet eller några högersocialdemokratiska tankesmedjor.
Det är upp till bevis med snart halva mandatperioden förbi. Det ska bli intressant att följa utvecklingen.
