Allt sedan november har Europeiska centralbanken (ECB) i olika omgångar pumpat ut massiva penningsummor till europeiska banker. Det började med en ”valuta-swap” i november, som gjorde det möjligt för europeiska banker att låna i dollar med ECB som garant. I december kom så det tunga artilleriet fram: överraskande och i stort sett utan diskussion beviljade ECB en halv triljon euro i långfristiga lån med nära nog nollränta till ett antal av eurozonens största banker. Andra veckan i januari förklarade ECB:s nye chef Mario Draghi att politiken skulle fortsätta – ECB tänker acceptera statsobligationer som säkerhet för lån på långt förmånligare villkor än vad de hade gett på marknaden.
Tanken är att bankerna i sin tur ska låna dem vidare till pressade europeiska regeringar, vilket medgavs öppet av exempelvis Frankrikes president Nicolas Sarkozy:
– Det här betyder att varje land kan vända sig till sina banker, som kommer att ha den likviditet de behöver, förklarade han i december.
Det här är ett intressant medgivande. Det betyder att istället för att låna ut pengar direkt till de europeiska regeringarna – vilket vore fullt möjligt – lånar ECB till 1 procents ränta till bankerna, som sedan lånar dem vidare för räntor på 4–5 och upp till 7 procent, uppenbarligen med astronomiska vinster i processen.
E24:s Per Lindvall anser att detta visar på ”det akuta kristillståndet inom eurozonen och inte minst dess banksystem”. Men det går att analysera ett steg längre. Varför befinner sig banksystemet i kris? Spanien och Irland har drabbats av brustna bostadsbubblor, men den stora mängden problematiska tillgångar är statsobligationer. Samtidigt, som ekonomen Mark Weisbrot påpekat, upptar listan på europeiska länder som faktiskt är insolventa (med en omöjlig skuldbörda) exakt ett land: Grekland. För alla de övriga är problemet att marknaden inte vill låna ut till hållbara räntor. Men vilka är egentligen ”marknaden”? Huvudsakligen sam-ma banker som EU under de senaste åren ansträngt sig så för att rädda. Den spanska statsskulden hålls exempelvis till 75 procent av europeiska banker, enligt Le monde diplomatique.
Den kostsamma manövern fick tillfälligt räntorna att sjunka fram till årsskiftet, men sedan dess har de återigen pendlat fram och tillbaka runt höga nivåer. Modellen fick ytterligare ett slag när kreditvärderingsinstitutet Standard and Poor’s (S&P’s) i förra veckan sänkte betygen för åtta europeiska länder, däribland Österrike, som tidigare hittills alltid räknats till Europas ”starka” länder, och Frankrike.
Beslutet fick omedelbart kritik från EU-kommissionen. Snarare än en teknisk bedömning – kreditvärderingsinstituten har inte mycket trovärdighet kvar på det området – handlar det om en politisk konflikt. S&P’s skriver i sin motivering att ”resultaten av eurotoppmötet den 9 december var otillfredsställande” och att överenskommelsen ”inte tillför tillräckligt med nya resurser”. S&P’s, och de kapitalgrupper de representerar, verkar helt enkelt vilja se en ”amerikansk” lösning med ännu mer massiva penningöverföringar till finansvärlden.
Under tiden kryper den sedan länge förväntade grekiska statsbankrutten allt närmare. Under förra veckan bröt förhandlingarna samman med de privata kreditgivarna, som vägrar acceptera att stryka 50 procent av sina fordringar. Samtidigt antydde IMF:s Christine Lagarde att hon helst skulle vilja se en större del av skulderna raderas, vilket EU:s och ECB:s representanter i den så kallade ”trojkan” motsätter sig. Det är möjligt att fordringsägarna, som i många fall försäkrat sig genom så kallade Credit Default Swaps (CDS), satsar på en ofrivillig nedskrivning, som skulle få dessa att utlösas. Men det skulle samtidigt innebära att säljarna av dessa CDS måste betala – vilket de i vissa fall kanske inte ens har pengar att göra – vilket skulle kunna sända nya chockvågor genom det finansiella systemet.
Om det inte blir någon överenskommelse, och om Grekland inte får igenom ytterligare besparingar för att täcka upp att budgetunderskottet återigen blivit högre än tidigare överenskommet med ”trojkan”, kommer inte nästa krispaket beviljas, och då väntas Grekland gå i konkurs i mitten av mars.