Huruvida kapitalismen sjunger på sista versen eller inte kan man orda om, men att det i finanskrisens kölvatten rest sig ett nytt intresse världen över att utmana de rådande strukturerna star helt klart. De nya antikapitalistiska rörelserna med Occupy i spetsen har dock kritiserats för att de är svårgreppbara och inte står för en enad vision om vad som bör göras. Det är uppenbarligen lättare att enas om bristerna i det gamla systemet än att komma överens om vad man vill se i det nya.
Den som någon gång försökt argumentera för en annorlunda världsordning har tvivellöst stött på det kanske vanligaste motargumentet mot rättvisa och solidaritet här i världen – ”Det Finns Inget Alternativ”, eller ”TINA” som det brukar kallas på engelska. ”Jag har full förståelse för vad du säger, och visst vore det väl bra om resurs- och maktfördelningen var lite jämnare här i världen, men vad skulle vi ersätta det med, menar du?” eller motsvarande mindre elokventa varianter därav kan man få höra. Till svar, lite beroende på person, kommer ofta en vag utläggning om ett mer eller mindre utopiskt klasslöst samhälle eller idéer kring ett ekologiskt dito – men sällan en konkret, påtaglig bild av hur detta alternativa, framtida samhälle faktiskt skulle kunna se ut. Detta tillkortakommande är en återkommande retorisk brist hos vänstern, både i intern och extern kommunikation.
Den amerikanske filosofiprofessorn David Schweickart argumenterar i samma banor i sin bok After Capitalism. På punkt efter punkt går han igenom problemen med det nuvarande systemet, för att sedan presentera ett konkret alternativ till den rådande ekonomiska ordningen. Alternativet kallar han för ”ekonomisk demokrati” och det måste beskrivas som en typ av marknadssocialism, där det privata ägandet av produktionsmedlen avskaffats men marknaden som varudistribuerande kraft fortfarande finns kvar. Om detta kan man säga mycket – en hel del av kapitalismens ondska kommer just från marknaden – men Schweickart siktar inte på att presentera någon utopi. I stället för att teoretisera kring den bästa av tänkbara världar ägnar han sig åt att konkretisera nästa steg, ett steg som visserligen inte är perfekt, men som ändå slår den rådande ordningen på alla tidigare nämna punkter.
Problemen med kapitalismen sammanfattas av Schweickart i sju punkter (sex i tidigare upplagor): ojämlikhet, arbetslöshet, överarbete, fattigdom, brist på demokrati, ekologisk degradering och ekonomisk instabilitet. Under varje rubrik för han en övertygande argumentation kring varför kapitalismen kommer till korta i det hänseendet och att det är dags att se sig om efter nästa ekonomiska ordning.
Trots att denna inledande del av boken enbart är att se som uppvärmning är den på många sätt väldigt tilltalande. Kritiken mot kapitalismen är fast, konkret och påtaglig på ett sätt som kan vara svårt att hitta i andra texter. Allt läsaren hittar i detta kapitel är sådant denne kan ta med sig i sin egen argumentation, och det är tankar som biter även på dem som kanske inte läst så mycket teori tidigare.
Kärnan i ekonomisk demokrati vilar på tre ben: ekonomisk självförvaltning, en annorlunda syn på marknad och profit samt social styrning av nyinvesteringar. Ekonomisk självförvaltning innebär arbetarstyrda kooperativ där arbetarna delar på vinsten efter att kostnaderna är betalda och en del satts åt sidan för att täcka upp slitage av kapitalet och en del för nyinvesteringar. Observera ”vinst” – Schweickarts modell är en typ av marknadssocialism, och det sticker han inte under stol med. Huvudsaken verkar vara att minska eller eliminera aggregeringen av kapital hos den enskilde, därav den annorlunda synen på marknaden. Den sociala styrningen av nyinvesteringar är kanske det mest radikala draget i Schweickarts ekonomiska demokrati; han förordar att allt kapital ska ägas av det gemensamma, för att sedan ”hyras” av arbetarna, och att hyreskostnaden är det som sedan används till nyinvesteringar som får ekonomin att växa. Pengarna fördelas efter hur folk är fördelade geografiskt, och exakt vad de satsas på avgörs av lokala, regionala och statliga demokratiska organ.
Fördelarna med ekonomisk demokrati hittar vi på alla ovan nämnda punkter, menar Schweickart. Ojämlikheten minskar eftersom det inte längre är möjligt att äga hela företag och göra sig rik på andras arbete, arbetslösheten minskar eftersom arbete inte längre är en vara på samma sätt, överarbetet minskar eftersom det är arbetarna själva som styr sitt arbete, fattigdomen minskar när resurserna fördelas jämnare, kapitalismens förödande inflytande över demokratin minskar när fler arenor – både arbetsplatsen och nyinvesteringarna – blir demokratiska. Ekologisk degradering minskar inte per automatik, men har en potential att förändras under ekonomisk demokrati som inte finns under kapitalismen; ekonomisk instabilitet minskar eftersom valuta- och aktiehandeln inte kommer ha samma roll.
För att stärka sin argumentation tar författaren exempel på lyckade komplex av kooperativ, som Mondragon i norra Spanien. Han passar också på att refusera ett par av dess belackare. I bokens avslutande delar kan vi också hitta sektioner om rättvis handel mellan rika och fattiga länder, både för att skydda jobben i de rika länderna och marknaderna i de fattiga.
I min mening är det just demokratidelen som är den starkaste i ekonomisk demokrati. Om marknadens vara eller icke vara kan man diskutera, men genom att skilja det privata ägandet av produktionsmedel från marknadens roll som distributör av varor och tjänster kan det mesta av kapitalismens antidemokratiska tagg dras ut. Den ägande klassen kan inte längre hota med investeringsstrejk och kapitalflykt, och när vinsterna ska investeras på nytt är det inte dess snäva intressen som styr var de hamnar, vilket får som bonus att den geografiska kapitalkoncentrationen minskar. Förhoppningsvis kan ett samhälle på väg i den riktning som Schweickart förespråkar leda till en omfattande werteswandel – en förändring av värderingar – och lägga grunden för framtida utopier, där även marknaden med alla dess tveksamheter – det finns fortfarande en hel del problem som inte blir lösta i Schweickarts modell – förpassats till historiens skräphög.
Syndikalism nämns aldrig i boken, men fokuset på arbetarstyrning och fördelning av intäkterna känns som att de rimmar väl med de syndikalistiska tankegångarna. Men man får inte dra det för långt – syndikalismen är och förblir en praktik, ett medel, snarare än ett mål. I stället hävdar Schweickart något resignerat att ”alla andra kommer att kalla de här tankarna för kommunism”, men trots detta passar han på att ge den klassiska leninismen en spark när han beskriver olika socialistiska strömningar.
Boken rekommenderas starkt för både dem som vill stärka sin egen argumentation kring kapitalismens tillkortakommanden och dem som vill ha en reell vision av ett annorlunda samhälle. Flera delar kan vara väl grundläggande för den som redan svalt mycket teori, särskilt marxistisk sådan, men språket och enkelheten i argumenten gör att den ändå kan vara läsvärd.
Vägen till det samhälle som Schweickart beskriver är fortfarande ett oskrivet blad, även om författaren nämner ett par alternativ i bokens slutskede. Målet torde vara eftersträvansvärt för alla som har en världsomvälvande agenda, oavsett om den är revolutionär eller reformistisk, bara man inser att ekonomisk demokrati inte behöver vara slutmålet, utan även den ett steg på vägen till ett bättre samhälle, till ett liv efter kapitalismen.
After Capitalism
David Schweickart
Rowman & Littlefield
