För runt två veckor sedan orsakade Bengt Ohlsson rabalder i ankdammen när han, upprörd över kulturvänstern, gjorde väldigt klart för allt och alla att han minsann inte var ett får som resten. Utan faktiskt inte längre ville vara vänster! Han ville bryta mot normen! Det blev ett fasligt liv, högern hyllade honom och kulturvänstern såg-ade […]
För runt två veckor sedan orsakade Bengt Ohlsson rabalder i ankdammen när han, upprörd över kulturvänstern, gjorde väldigt klart för allt och alla att han minsann inte var ett får som resten. Utan faktiskt inte längre ville vara vänster! Han ville bryta mot normen!
Det blev ett fasligt liv, högern hyllade honom och kulturvänstern såg-ade honom. Personligen tycker jag det var en strålande text. Han lyckades, sannolikt omedvetet, på ett upplysande och pedagogiskt sätt visa vad som är så knäppt med medelklassens syn på politik.
Inte en enda gång vidrör han på riktigt politikens kärna, fördelningen av resurserna. När han gör upp med vänstern, eller rättare sagt det bihang till arbetarrörelsen som består av hyfsat välbeställd medelklass och överklass, så gör hand det helt och hållet utan insikten om att politik i grund och botten handlar om maktanalyser. Alltså riktiga maktanalyser och inte att Marie-Louise Ekman har lätt att få tillgång till Aftonbladets kultursida. Och utan insikt om hur man ska hantera de intressekonflikter som uppstår av resursfördelningen.
När han kritiserar sin vänsteromgivning tror jag att hans observationer är riktiga. Problemet är att han, liksom största delen av den medelklassvänster han kritiserar, fortfarande ser den politiska tillhörigheten som en accessoar, som något att kokettera med. Politik är för dem yta och saknar verkligt innehåll.
Det är också därför det är självklart för den här gruppen att politisk övertygelse handlar om ett val. Att det handlar om en åsikt, som vilken åsikt som helst. Man ser på politiken som om det vore ett val mellan färgerna grönt och gult, en ren smaksak.
Klyschan ”om du inte är vänster som ung har du inget hjärta, och är du inte höger som gammal har du ingen hjärna”, som på ett strålande sätt illustrerar den här synen på politik, kommer med allra största säkerhet från medelklassens mest besuttna och självgoda hörn.
Vänsterpolitik, det vill säga socialism, handlar om att vara snäll, att ha ett gott hjärta. Men högern är rationell och tar ansvar även om det råkar stryka med en sjukling eller två. Det är budskapet som både Bengt Ohlsson och den uttjatade meningen försöker hamra in.
Och det verkar i allra högsta grad som om de har lyckats. I alla fall i de grupper som har tillgång till de kanaler som just kulturvänstern sägs ha tillgång till. För de här grupperna verkar aldrig tröttna på individbaserad ställningstagaraktivism. Det är konsumentmakt, namnlistor och fackeltåg som ska förändra saker och ting.
Man engagerar sig och visar att man bryr sig, men när det verkligen gäller – till exempel när LO-facken ytterligare en gång säljer ut sina medlemmar under det återkommande avtalsspektaklet – då lyser den här gruppen med sin frånvaro.