Otrevliga gränsvakter, herrelösa hundar och övergivna bostäder – ryska gränstrakter mot Lettland lever väl upp till gängse öststatsfördomar. Här börjar Ryssland, ett land som det råder delade meningar om. Den ryska makteliten tycker sig se en blivande stormakt, samtidigt som dess motståndare menar att landet står på randen till kollaps. Vägen in i Ryssland är nyasfalterad och fin, men det omgivande landskapet är högst ogästvänligt och deprimerande. Vägen kantas av sophögar, fallfärdiga hus där det fortfarande bor folk och grupper av bybor på väg till mataffären för att köpa alkohol – ett vanligt medel för att orka ta sig igenom kvällen.
Tecknen på förfall och fattigdom syns överallt. Några cyklister försöker navigera i snö och mörker – avstånden är långa och kollektivtrafiken fungerar undermåligt. Här är det två skilda världar som trängs på samma landsväg: den ena skyndar förbi i lyxbilar, den andra kastar ängsliga blickar över axeln för att inte bli påkörd.
Det är ett obekvämt möte för alla inblandade. De förbipasserande lyxbilarna gör att lokalbefolkningens fattigdom känns än mer pinsam och hopplös: för att skrapa ihop till en Porsche (en vanlig syn i Ryssland) behöver en genomsnittlig rysk jordbrukare slita oavbrutet i 143 år – utan att få spendera en enda rubel under tiden. De som tillhör det rika skiktet – välbärgade människor från Moskva och andra ryska storstäder – brukar klaga på att det är fel sorts människor som bor på landet: sådana som inte kunnat anpassa sig till de nya samhällsvillkoren och därmed blivit en skamfläck för hela Ryssland.
”Och vi är många, vi som är moderna, framgångsrika och välutbildade”, menar de.
Men där har de fel: oberoende forskning pekar på att endast cirka 17 procent av landets alla invånare har råd att ta ett billån. De resterande 83 procenten lever på en inkomst som bara räcker till mat och enklare kläder.
Borovitji
Borovitji är en industristad i Novgorods län med över 50 000 invånare. Stadens industrianläggningar spyr ut mängder av svart rök: orderböckerna är fulltecknade. Borovitji har haft tur som fått ett fabrikskluster där det tillverkas masskonsumtionsvaror för den privata marknaden. Här producerar man möbler, byggvaror och livsmedel – men precis som i övriga Ryssland är det oljepengarna som får hjulen att snurra.
Oljeintäkterna hamnar hos en liten grupp människor, som enligt vissa beräkningar utgör cirka en procent av landets befolkning. Genom sin konsumtion injicerar de sedan pengarna i ekonomin, men det är inte mycket som blir över till Borovitjiborna: trots fungerande tillverkningsindustri ligger medellönen på mellan 10 och 12 000 rubel, motsvarande dryga 2 000 svenska kronor. Samtidigt är matpriserna nästan på samma nivå som i Sverige. Trots det är det få som klagar: här vet man att det kunnat bli mycket värre.
På många ställen där föråldrade sovjetiska industrianläggningar tagit ned skylten har pensioner blivit hushållens enda inkomstkälla. Hela familjer där lever på de minimala men regelbundet återkommande ålderspensionerna. Riktigt svåra problem börjar när gamla föräldrar dör och deras pensionsutbetalningar stoppas. Den drabbade familjen måste då inte sällan flytta till en regionstad där man lättare kan få jobb.
Även i Borovitji finns det gott om ungdomar som flyr orten för att förverkliga sina drömmar om ett bättre liv. I Novgorods län är det naturligt att söka sig till Novgorod, som blivit ett nav för regionens egna migranter.
Novgorod
Michail Zjuravljov är en 21-årig it-specialist som jobbar parallellt med universitetsstudierna. Han har haft tur, då hans familj äger en lägenhet i ett sovjetbyggt höghus.
– Utan den skulle det vara svårt att överleva, säger han, och berättar att medellönen i staden ligger på mellan 12 och 15 000 rubel, motsvarande 2 500–3 000 svenska kronor.
– Det går inte ihop, säger Michail, de som flyttar hit från mindre städer i regionen jobbar bokstavligen för att kunna betala hyran.
Michail är missnöjd med regeringen och lägger sin röst på kommunisterna då han inte har förtroende för något annat politiskt parti.
– Ingen i min bekantskapskrets röstade på Enade Ryssland (det styrande partiet). Ingenting har förändrats under de tio år som de suttit vid makten. De finns så mycket de kunde ha gjort!
Många av Michails vänner har i stället blivit nationalister. Efter parlamentsvalet åkte de till Moskva och Sankt Petersburg för att visa sitt missnöje.
De demonstrationer som hållits i Ryssland efter valet har samma motor som deras arabiska motsvarigheter: de unga, som upptäckt att de blivit instängda i en ond cirkel av fattigdom och inte har några utsikter till en bättre framtid. Många tänker dock på Moskva som möjligheternas och pengarnas stad. Michail är inget undantag, han hoppas kunna flytta till huvudstaden efter examen och hitta ett jobb där.
– It-specialister tjänar bra i Moskva, säger han.
Moskva
Med sina 16 miljoner invånare är Moskva Europas största stad – en stad som sväljer ekonomiska migranter från hela Ryssland. Många av dem är unga, välutbildade och ambitiösa människor som hoppas kunna bygga upp en framtid här. För dem har Moskva inte mycket att erbjuda. De flesta har att se fram emot ett liv i en minimal, sliten lägenhet i en av huvudstadens jättelika förorter och långa arbetsdagar med sexdagarsvecka. Mängder av obetald övertid tillhör vardagen. Denis Suzjenov, 26 år, har förverkligat Michails dröm. Han är it-specialist och har flyttat till Moskva från en mindre stad. Han tjänar 40 000 rubel varav 27 000 (cirka 5 600 kronor) går till hyran för hans omöblerade etta. Denis är inne på sitt tredje år i Moskva och tror inte att han någonsin kommer kunna köpa en bostadsrätt här. Han skakar på huvudet:
– Det är inte möjligt, priserna är galna här. Men det är ändå bättre här än i min hemstad. Det är mer folk, många möjligheter.
Varje morgon utom på söndagar går Denis upp klockan halv sju för att åka till jobbet som ligger en och en halv timme bort, på andra sidan av Moskva. Han är tillbaka efter klockan 21 på kvällen, så trött att han inte ens orkar laga mat, och kollapsar i sängen för att hinna få lite sömn inför nästa arbetsdag. Samtidigt växer det upp lyxvillor kring Moskva, exklusiva bilar syns överallt på gatorna; dessa och andra attribut som tyder på att många människor sitter på enorma förmögenheter visas gärna helt öppet.
– Jag är säker på att vanligt folk inte kan köpa allt det där, säger Denis.
– Det måste vara korrumperade politiker och tjänstefolk, vem annars?
Inte heller Denis valde att rösta på Enade Ryssland.
– Det kan inte fortsätta så här. Vi är så trötta på Putin och hans tomma löften. Det måste bli en förändring.
Å andra sidan verkar många som har makt och pengar i Ryssland blunda för problematiken.
– Det ska vara så, säger Alexej Jemeljanov.
Han bor i eget hus i ett välbärgat område tio kilometer från ringleden i Moskva. Alexej äger flera exklusiva klädbutiker i Moskva.
– Det finns alltid driftiga människor, och så finns de som bara kan jobba mot lön.
Butikerna köpte Alexej själv för några år sedan, men han vägrar svara på var han fått pengarna ifrån.
– Man ställer inte sådana frågor i Ryssland, skrattar han.
Förvånande nog vill han också flytta bort – till Australien.
– Jag är trött på all korruption och otrygghet här i Ryssland och vill till ett normalt land som respekterar pengar och personliga egenskaper.
En majoritet av ryssarna hoppas på en förändring fastän det inte finns någon sådan i sikte. Efter avslöjanden om valfusk i parlamentsvalen i december kom först bara några hundra aktivister till Triumftorget i Moskva. Samtidigt hade över 60 000 människor köat för att få röra vid jungfru Marias heliga bälte, som varit på tillfälligt besök från Grekland och som tillskrivits diverse magiska egenskaper.
1990-talets nedmontering av utbildningssystemet har lett till att samhället hellre litar på heliga krafter än lyssnar på logiska resonemang. Detta har bland annat lett till att många ryssar i dag lockas av nationalistiska idéer.
Men något håller på att förändras: Två veckor efter valet gick tiotusentals människor ut på gator i Moskva i protest mot fusk som gynnade Enade Ryssland (det styrande partiet). Det går knappast att förutspå utvecklingen i Ryssland, men en sak är klar: den nya generationen vill inte acceptera de få valmöjligheter rysk kapitalism har att erbjuda.
