Nej, det blev ingen skidåkning över julhelgen. Ingen pulkaåkning eller snöbollskrig med barnen heller. Förutom några minusgrader på nyårsnatten har december gått i duggregn och plusgrader. Ja, fjol-årets december var en av de absolut mildaste under de senaste 250 åren, enligt metrologerna. Egent-ligen borde vi inte bli så förvånade. Klimatförändringarna innebär ju att det blir varmare, och det är en förändring som redan påbörjats. I Stockholm kan vi som gillar vinteraktiviteter sucka över en utebliven vinter. Hade vi levt på den södra halvan av jordklotet hade klimatförändringarna redan nu lämnat ett mycket tydligare besked.
Små önationer i Indiska oceanen och Stilla havet vittnar om snabbt stigande havsnivåer som äventyrar hela deras existens. ”Vårt land håller på att försvinna”, sa Marshallöarnas regeringsrepresentant i sitt anförande på klimattoppmötet i Durban för några veckor sedan. ”Vi är endast några centimeter från ett läge utan återvändo”, anförde Tuvalus utrikesminister. Jag var själv på plats i Durban och slogs av den klyfta mellan nord och syd som nu är cementerad i de globala klimatförhandlingarna. Utvecklingsländernas företrädare hän–
visar till att klimatkonventionen slår fast att det främst är de rika länderna som ska minska sina utsläpp samt att de ska föra över ny teknik och kapital till de fattiga. Detta som en form av skadestånd för de 75 procent av de historiska utsläppen av växthusgaser som den rika världen står för.
Vem som helst som läser detta ser att det borde finnas en rätt -uppenbar rättvisedimension i den globala klimatpolitiken. Men hittills har lösningarna stavats mer av marknad och mer ansvar på enskilda individer. Och det har ju inte gått så bra. Låt mig påminna om att det även i fjol slogs rekord i globala utsläpp. Även de svenska utsläppen ökar, under år 2010 med hela 11 procent jämfört med året innan.
Det är dags för oss som är aktiva inom vänstern att presentera en politik som på allvar kommer till rätta med de direkt livshotande utsläppen av växthusgaser. I grunden handlar det om att bygga ett helt annat samhälle. Myten om evig tillväxt måste överges. Vissa ser kanske framför sig ett samhälle som är grått och trist. Det tror inte jag. Ett låg- eller nolltillväxtsamhälle kan vara ett samhälle där det finns fler lärare i skolan, fler för-skolepedagoger, bättre sjukvård, en kollektivtrafik som fungerar, parker och gator som är rena och prydliga samt ett sprudlande kulturliv. Detta är ju verksamheter som tär minimalt på våra ändliga resurser och belastar klimatet mycket mindre i jämförelse med det upptrissade konsumtionssamhälle som krävs för att hålla kapitalismen över ytan.
Den brittiske ekonomen och klimatutredaren Nicholas Stern menar att klimatförändringarna är marknadsekonomins största misslyckande. Jag tror han har helt rätt. Att successivt avlägsna oss från det kortsiktiga kapitalistiska samhället i riktning mot ett som är baserat på principer om hållbarhet och rättvisa borde vara en grundläggande komponent för alla som vill bromsa den globala uppvärmningen av klotet.
