Sent på eftermiddagen för ett halvår sedan, den 22 juli 2011, kom nyheten via Twitter. Slå på NRK, bombattentat i centrala Oslo!
Om skeendet i början också tycktes följa ett mönster som går att skönja från religiös fundamentalistisk terror, så avvek det snart drastiskt från detta när nyheterna från Utøya började komma. För oss som är lite insatta i högerradikalers tankevärld dök en misstanke direkt upp i maggropen.
Hatet mot arbetarrörelsen och det välfärdsprojekt den en gång stod för är väldigt bekant. Det är ett mer klassiskt högerhat än den nyfascism som började etablera sig på 1990-talet. Ett hat som levt kvar och ingått ett helvetiskt äktenskap med modernare högerhat som muslimskräcken.
Attacken mot socialdemokrater som symbol för ett välfärdssamhälle med progressiva och rimligt höga skatter som även öppnade för att hjälpa skyddslösa att få asyl och en ny framtid här, är dock uppseendeväckande sen. I dag finns inte någon förmögenhetsskatt, att avgifter ersätter skatter gör att de fattiga får betala mest, de skatter som ändå kommer in går till att låta privatpersoner berika sig genom vanvård. Asyl blir allt svårare att få, och många berikar sig på att de höga murarna in i samhället öppnar en svart marknad med i det närmaste rättslös arbetskraft som kan köpas billigt.
Men den radikala konservatism som Anders Behring Breivik ville bana väg för med sin handling är ett svar på det nyliberala samhället, medan den kastar skulden på det socialdemokratiska. Och på muslimer, kvinnor, liberaler, konstnärer, kommunister. Ja, trots att skillnaden mot nynazismen ständigt betonas, på just sådana grupper som fascister brukar skylla på.
På många sätt kan man kalla fascismen för en radikal konservatism. Men konservatismen i dag har många strömfåror. Fascismen, den religiösa fundamentalismen, antifeminismen, radikalkonservatismen, primitivismen.
Visst är det viktigt att hålla isär alla dessa strömningar. Men viktigare ändå att observera de punkter där de små fårorna flyter samman. För det som var för sig ser ut som en liten extrem inriktning blir tillsammans en kraft i tiden.
Längtan efter familjen, något entydigt naturligt och enkelt, en tydlig ordning, skydd mot faror och sammanhållning utåt inom familj, nation, släkt, ”ras” är långtifrån obegriplig. När vi förlorar sammanhang och inflytande, när det lilla vi hade gemensamt säljs ut, så öppnar det för den som saluför enkla tydliga lösningar, en räddning.
Att syndabockarnas blod ska flyta ingår i paketet. Att dessa syndabockar inte är de verkligt skyldiga och att den konservativa modellen faktiskt inte löser något glömmer vi lätt när vi styrs av känslor. Känslor som märk väl har en högst materiell grund.
Sara Granér fångar genialt samhällets kollektiva förnekelse efter Utöya i sin satirbild ”Ensamma fascismen”. ”Bara så att ni vet så är det där bara en ensam galen europeisk högerpopulism och en isolerad islamofobisk samtid som verkar agera helt på egen hand, så det är absolut inget att oroa sig över.”
Anders Behring Breivik förklarades rentav vara schizofren, vilket alla som har någon erfarenhet av psykossjukdom måste se som ett enormt hån. Till och med sjukvården blir ett politiskt instrument när det gäller att dölja vilka dödliga konsekvenser spridandet av högerpopulism kan få.
”Vi behöver vara tydliga och principfasta. Alltid utan att döma. Alltid med ljus ande, öppen famn och fri från klander. Sverige behöver Gud, kollektivt och enskilt. Nio miljoner och en enda. Riddarhjärtan för Jesus Kristus.”
Detta skriver Marcus Birro ett halvår efter terrorattentatet i Oslo. Hans ärende är inte att kasta ut muslimer från Europa utan att kristna fundamentalister inte ska ifrågasättas och att kvinnor inte ska få bestämma över sina kroppar i framtiden. Men människooffren på vägen mot det heliga målet är lika oundvikliga.