På åttiotalet var det som svensk inte lätt att älska skräckfilmer. Statens biografbyrå censurerade dem till oigenkännlighet eller totalförbjöd dem rakt av. Allt grovt våld och alla förråande inslag skulle bort och trots förnekelser om motsatsen förbjöds filmer som inte var speciellt våldsamma på grunder som var svåra att härleda annat än till politiska motiv. […]
På åttiotalet var det som svensk inte lätt att älska skräckfilmer. Statens biografbyrå censurerade dem till oigenkännlighet eller totalförbjöd dem rakt av. Allt grovt våld och alla förråande inslag skulle bort och trots förnekelser om motsatsen förbjöds filmer som inte var speciellt våldsamma på grunder som var svåra att härleda annat än till politiska motiv. Filmer med hämnd-
motiv, där kvinnor begick våldsdåd, eller som porträtterade samhällsinstitutioner i dålig dager sågs inte med blida ögon. Att film och inte böcker med samma innehåll censurerades var förbryllande. Det implicerades att film som visuell konstform inte krävde något av åskådaren, och därmed var farligast för den obildade massan.
Soffpotatisar med white trash-bakgrund, som använde sina skenande löner för att oövervakat tillägna sig skräpkultur genom ny teknik, hade inte överklassernas naturliga resistens mot de farliga bilder och tankar som lurade i videofodralen. En resistens man uppenbarligen hade på Statens Biograbyrå där ingen, så vitt jag vet, blev grovt kriminell på grund av dagligt beskådande av hemska filmer.
Att censurera böcker var otänkbart. Litteratur är för fint folk och fint folk begår inte brott. Därmed censurerades heller aldrig smala filmer, trots grova våldsinslag.
Vi som vägrade godta biografbyråns åsikter om lämplig film startade ett illegalt nätverk där vi dammsög världens alla censurfria länder på oklippta filmer och sedan bytte piratkopior med varandra. När dvd och internet kom i var mans hand blev det lätt att leta upp oklippta filmer och att beställa från Hong Kong eller Grekland utan att försöka föra en konversation per telefon med en lokalinvånare som knappt förstod engelska.
I dag är det statliga förmynderiet avskaffat i Sverige, men kulturcensuren lever och frodas. I demokratiska länder har den bytt form och är, som det mesta idag, inte reglerad av staten, utan av marknaden.
Vi som kritiserar militärmakten eller USA:s politik får inte något ekonomiskt stöd. Ett fåtal filmer lyckas söka sig till europeiska filmbolag, men de flesta blir helt enkelt inte gjorda. Filmerna censureras redan på manusstadiet för att maximera finansiärernas potentiella vinster.
Marknaden är på sätt och vis mer konservativ än staten i sin censuriver, något jag själv lägger märke till varje gång jag går förlagsrundan med en ny roman. Den hegemoni vi lever i vill inte ha något annorlunda, utan mer av samma sak. Vinstbringande alster som är lätta att marknadsföra.
Kulturens makt att ifrågasätta är redan säkrad och världens statsmakter kan i lugn och ro attackera yttrandefriheten på ett djupare plan, genom att övervaka mejl och stänga ned internetsajter med icke-sanktionerat innehåll.