I dag finns uppskattningsvis mellan 10 000 och 35 000 människor i Sverige som regelmässigt nekas vård. Siffrorna på hur många det gäller är osäkra och det kan röra sig om så många som 50 000 personer som endast har rätt till akutvård, förlossningsvård och ”vård som inte kan anstå”, som de då måste bekosta helt själva. För ett besök på akuten kan det röra sig om cirka 2 000 kronor, och för en komplikationsfri förlossning blir notan runt 20 000 kronor.
Anledningen är att de tillhör gruppen papperslösa, människor som befinner sig i Sverige utan att ha ansökt om eller erhållit tillstånd för sin vistelse här.
Sverige är i nuläget ett av de länder i Europa där papperslösa har sämst tillgång till vård. Detta trots att rätten till vård och hälsa tillhör de mänskliga rättigheterna. Svenska staten har genom att ratificera de flesta av FN:s konventioner om mänskliga rättigheter också antagit vissa skyldigheter. Dessa skyldigheter handlar bland annat om att tillgodose behoven av vård och hälsa – för alla som befinner sig i landet.
Papperslösa barn som inte tidigare varit asylsökande exkluderas på samma sätt som vuxna papperslösa. Det strider mot barnkonventionen som Sverige ratificerat och därmed åtagit sig att följa.
Formuleringen ”vård som inte kan anstå” har genom sin bristande definition lett till att det blivit upp till den enskilde vårdgivaren att ta ställning till vad som innefattas i detta byråkratiska begrepp. Tillgången och rätten till vård blir med andra ord högst slumpmässig och beroende av godtyckliga beslut.
Utöver den ekonomiska aspekten som hindrar papperslösa från att uppsöka vård finns även risken för att bli anmäld till myndigheter som polis eller Migrationsverket. Till exempel kan det hända att en receptionist kontaktar Migrationsverket med faktureringsfrågor eller så tror personalen att de är skyldiga enligt lag att anmäla papperslösa som håller sig undan från myndigheterna. Någon sådan skyldighet existerar inte, utan det är tvärtom så att det strider mot sekretessen om vårdpersonal själva kontaktar myndigheter för att lämna ut uppgifter om en person. Däremot måste vårdpersonal svara om en myndighet på eget bevåg kontaktar sjukvården för att få veta om en viss person befinner sig där.
Den statliga utredningen Vård efter behov och på lika villkor – en mänsklig rättighet utmynnade, precis som namnet antyder, i förslaget att alla som befinner sig i Sverige bör få tillgång till vård på samma villkor.
Förslaget skulle ha skickats på remiss för länge sedan, för att sedan ligga till grund för en lagändring 2013. Dessvärre har utredningen fastnat någonstans på vägen. Vår migrationsminister Tobias Billström tycker nämligen att kostnadsanalysen är bristande. Det finns dock en kostnadsberäkning med i utredningen – förändringen skulle som mest kosta 2 200 miljoner. De totala budgeterade kostnaderna för hälso- och sjukvården är i dag cirka 257 miljarder kronor årligen. När dessa siffror ställs i relation till varandra framstår två miljarder som en struntsumma i sammanhanget. Ett ganska billigt pris för att faktiskt efterleva internationella åtaganden och i praktiken införliva principen om mänskliga rättigheter.
För att få regeringen att ta sitt ansvar och skicka utredningen på remiss har Rätt till vård-initiativet startat ett upprop. Vi har väntat länge nog nu, det finns inget annat alternativ än att rätten till vård börjar gälla alla. Ta ställning i frågan genom att skriva på uppropet!
Migrationsminister Tobias Billströms stab på justitiedepartementet har avböjt replik på debattinlägget med hänvisning till att frågan ännu bereds inom regeringskansliet.
