Det är inte så märkligt att Järnladyn, filmen om Margaret Thatchers liv, har delat den brittiska nationen. I söder strömmar medelklassen till biograferna, i gruv- och industristäderna i norr möts den av ovilja och bojkotter. Under hennes tid som premiärminister, 1979–90, närmast krossades delar av den brittiska arbetarklassen och fackföreningsrörelsen. Såren är oläkta och hatet lever. Vänsterpressen har över lag varit kritisk mot filmen för att den ”misslyckas med att förklara den roll hon spelade för den härskande klassen” genom att ”fokusera på henne som kvinna och inte klasskrigare” (Socialist Worker) och för att den alltför mycket skildrar hennes politik genom hennes egna ögon (Morning Star). Även i Sverige har filmen rört upp känslor redan innan den gått upp på biograferna. På väg in till pressvisningen får jag ett Thatcherkritiskt flygblad i handen som utpekar filmen som propaganda.
De kritiska omdömena låter som en negativ omskrivning av filmens pr-kampanj, vilken i sin tur tycks modellerad på en Thatcherbild värdig Annie Lööf. Här beskrivs Thatcher som kvinnan som trotsade köns- och klassbarriärer genom att utmana en värld dominerad av privatskolornas män.
Eftersom vänsterkritiker och pr-folk är överens borde det ju vara den film jag ska få se: en välgjord (alla har med rätta prisat Meryl Streeps insats i huvudrollen) men politiskt grotesk historia. I stället ser jag en film där själva berättelsen – sammanfogad av Thatchers minnesfragment – ofta underminerar hennes politiska budskap, precis som demensen underminerar hennes intellekt där hon driver omkring i sin stora lägenhet och tänker tillbaka på sin karriär i samtal med sin döde mans spöke.
Ta exempelvis scenerna från dåvarande Margaret Roberts ungdom i familjens butik. De hukar i skyddsrummet under en tysk bombraid. Plötsligt undrar pappan om de kommit ihåg att täcka smöret. Margaret rusar upp för att sätta på glaslocket med fara för livet. Tillbaka möts hon av ett mycket gillande leende. Senare ser vi några unga kvinnor i Margarets ålder gå förbi på gatan. De pratar och skrattar. Ogillande betraktar pappan dem och varnar Margaret för att beblanda sig med massan, alltmedan kungen tittar ned på dem från sitt porträtt. Sådana scener rimmar illa med den positivt projicerade bilden av butiksägardottern som en folkets representant. Snarare ser vi hur hon formas av sin klassbakgrund till ärelystnad, översitteri och vulgärt människofientlig materialism.
Och visst ser vi hur hon möts av fördomar från överklassens män inom partiet i karriärens inledning, men också hur de har klarsyntheten att förstå att hon kan bli en utmärkt försvarare, inte av småhandlarnas utan av deras egna intressen. Den överklass som helt saknar förmåga att plocka upp lämpliga talanger underifrån överlever inte länge. Vid 25 gifter hon sig med affärsmannen Denis Thatcher. I scenen när han friar förklarar hon att hon inte tänker ställa sig i köket och diska. Nej, det skaffar vi hemhjälp till, svarar den blivande maken. Och så var de huvudsakliga köns- och klasshindren överhoppade.
Filmen har klara brister. Arbetarklassen saknas närmast helt, bakgrunden till de stora politiska skeendena lämnas därhän. Man kan också känna sig kluven till den i sig starka skildringen av åldrande och sorg som är filmens ramhistoria – har vi lust att känna någon mänsklig sympati alls för Thatcher? Men som en intim studie av klassrelationer inom samhällets övre skikt är filmen, i motsats till politikern, mycket bättre än sitt rykte.
