Det så kallade ”entreprenörskapet” är ett nytt element i det svenska utbildningsväsendet. Enligt direktiv ifrån 2010 ska entreprenörskapet ”löpa som en röd tråd igenom hela utbildningssystemet”, och ändå skrivs det nästan inget om det i de större medierna.
På Skolverkets hemsida står att läsa: ”Entreprenörskap i skolan är ett pedagogiskt förhållningssätt i klassrummen lika mycket som det är en kunskap om egenföretagande. Det handlar om att ta fram och utveckla elevers inneboende nyfikenhet, initiativförmåga och självförtroende redan från tidiga åldrar”.
Samtidigt har endast ett fåtal elever i den svenska skolan – i bästa fall – hört talas om sådant som arbetsplatssäkerhet, arbetsmiljö, arbetsrättigheter och dylikt. Fackföreningar är något främmande som inte får plats inom ramarna för det entreprenörsmässiga utbildningssystemet. Vill man lära sig något om sina rättigheter på arbetsmarknaden och facklig organisering får man ta det på sin fritid.
Vad regeringen gör är att snäva in elevernas syn på arbete, de får bara se det genom den perfekta egenföretagarens ögon. Allt sådant som ”nyfikenhet”, ”initiativförmåga” och ”självförtroende” i skolan ska gå igenom företagande och entreprenörskap. Alla andra former av kreativa yttringar i skolan förtrycks till förmån för marknaden och ekonomisk utveckling, projekt och företagande är ett ”ämne” som har vuxit explosionsartat.
Överallt på min gymnasieskola möts man av detta ”entreprenörskap”. Man tvingas slösa bort studietid på att lyssna på skogsföretag som kommer till skolan och försöker rekrytera elever, man möts av små ”mässor” där eleverna från Projekt och företagande stolta visar upp sina små ”uppfinningar” och produkter.
Under de ett och ett halvt år jag har gått på skolan har det svängt rejält. Jag började på en vanlig kommunal skola som nu är till 49 procent företagsägd. Det gick undan och eleverna tillfrågades naturligtvis aldrig om vad de tyckte om denna ägarförändring.
Plötsligt fanns det flera förrådsrum fyllda med irrelevant och missledande reklam för skolan och småpryttlar med skolans logga på började sprida sig som ett virus, man skulle vara ”stolt” över sin skola och vad den stod för. Lärare sprang runt med tröjor som proklamerade att ”Företagen hjärta skolan”- flaggor med skolans logga hissades och en speciell dag för skolan infördes där alla elever var lediga från lektionerna och fick gå på aktiviteter.
Lärarna började tala om skolans rykte och företagaranda och massa annat dravel. Denna maniska sektliknande förtjusning har lagt sig något nu till vårterminen, det var mest lärarna som på order av rektorerna och företagsledarna sprang runt och var förtjusta.
Elevkåren, som borde vara till för och verka för elevernas rättigheter, fungerar som en trivselgrupp där en grupp engagerade elever lägger sin tid och energi på roliga aktiviteter och fikamöten i stället för att försöka förbättra situationen för eleverna och lägga makten i deras händer.
Den totala avsaknaden av ett medium för elever att organisera sig genom leder till förvirring och osäkerhet bland upprörda elever, det enda motståndet är splittrat och tar sin form i arga individer som skolkar och bråkar med lärare när de känner sig trampade på och orättvist behandlade.
Det behövs en motvikt till företagen i skolan, det behövs elevorganisering.
Upp till kamp!
