Ultras Ahlawys flaggor vajar högt i tårgasen på de krigszonsliknande gatorna runt Kairos inrikesministerium. Deras röda flaggor har vajat bredvid Ultras Zamaleks vita under gatustridernas stenkastning mot säkerhetsstyrkorna.
Efter onsdagens händelser meddelade Ultras Ahlawy att de inte skulle delta i protesterna mot inrikesministeriet, de skulle i stället begrava sina döda. Men när protesterna började var många av dem där, och deras klassiska sånger ljöd mellan husväggarna på Mohammed Mahmoudgatan. Precis som de gjorde på samma plats i november förra året. Då slogs Ultras Ahlawy mot säkerhetsstyrkor sida vid sida med Zamalekfansen, deras värsta konkurrenter, för att kräva militärrådets avgång. För trots att de ofta slåss mot varandra kan de enas politiskt.
– Jag tycker knappt att White Knights kan kallas för ultras. De är för dåliga på att försvara sitt lag. Men politiskt så är de bra, säger Mahmoud Ahmed, en av fotbollssupportrarna som var med och startade upp Ahlawy 2007.
Och det politiska engagemanget är vad som gör Kairos ultras speciella. Under året som gått har fotbollssupportrarna varit en viktig del av revolutionen. Deras medlemmar har deltagit, under Al Ahlys färger, i de flesta protestmarscherna mot regimen. Till en början mot president Hosni Mubarak och efter hand mot det styrande militärrådet. Deras frihetssånger och häcklande sånger mot polisen är välkända inslag på gatorna och under marscherna stämmer många in i dem.
– De uppmuntrar oss att fortsätta kämpa, sade en man i ett av de massiva demonstrationstågen mot militärregimen på årsdagen av revolutionen.
Men det är främst i sammandrabbningar med polis och militär som ultras har visat sin styrka. Några av Ultras Ahlawys medlemmar har dödats och många skadats i revolutionen, som klubben deltagit i från allra första början. Den 25 januari, som blivit revolutionens startdatum, deltog alla deras medlemmar tillsammans med Ultras Zemaleks medlemmar och Muslimska brödraskapets dito, i skyddandet av Tahrirtorget.
– Men det viktigaste då var att slåss mot polisen och göra dem trötta inför ilskans fredag, säger Mahmoud Ahmed.
Ilskans fredag kallas den 28 januari 2011, den dag då president Hosni Mubarak annonserade att han skulle lämna över makten och avgå. Då lyckades de trötta ut polisen. Senare har de bland annat försökt skydda revolutionärernas ockupation av parlamentsbyggnaden i Kairo, något som ledde till blodiga protester och militärens övertagande av området.
Men Ultras Ahlawys politiska aktivism började innan revolutionen.
Klubbens medlemmar är främst unga män, från olika samhällsskikt. Alla är välkomna på matcherna och alla priser är frivilliga, de som kan betala mycket får betala mycket och de som inte har råd behöver inte betala.
– En stor del av organisationen är att dela med sig av vad man har till de andra. Och det är ju en form av socialism, säger Mahmoud Ahmed.
Men det var vid slutet av 2008 då Gazakriget inleddes som supporterklubben började engagera sig politiskt i sakfrågor. Då anordnade de en manifestation till stöd för Gazas befolkning och mot det israeliska angreppet. Alla supportrar klädde sig i palestinasjalar och till matchen hade de med sig en stor Palestinaflagga. Men polisen hindrade alla med palestinasjal från att komma in på arenan.
– Då var det tydligt att polisen går regimens ärenden, att de väljer regimen före att vara egyptier. För vi kan inte kalla oss egyptier eller araber och samtidigt bara se på när vår regering försvarar Israel. Så nästa match gick vi samman med Ultras Zamalek och brände den israeliska flaggan. Det var också då vi bestämde oss för att engagera oss politiskt och strunta i vad polisen tycker, säger Mahmoud Ahmed.
Då var han 18 år. Två år senare var Ultras Ahlawy engagerade i två frågor, för Palestina och för en politisk reform i Egypten. De har också fått fler medlemmar sedan dess, fler som är politiskt engagerade. Men alla är inte det, en del vill främst fokusera på fotbollen medan andra vill vara med i historieskrivningen.
– Vi ville aldrig bli sedda som en politisk organisation, vi är ultras. Men omständigheterna har tvingat fram detta av oss, säger Mahmoud Ahmed.
– Och jag vill se en förändring, en förändring på gatorna, på fotbollsarenorna, i mitt liv. Förändringen har ännu inte kommit men jag är övertygad om att den kommer någon gång i framtiden.
